Avskalat

Dagarna här är väldigt avskalade, det finns inga måsten, inga ska bara.

Jag lagar lite mat, diskar upp, handlar, äter ute när jag känner för det, vilar, läser. Strosar omkring, sitter och tittar, lyssnar, känner in. Badar. Dricker kaffe.

Det börjar bli tyst i mitt huvud. Alla de där kringelikroktankarna som alltid far omkring och stressar mig, de är tysta. Kan ju låta allvarligt beroende på hur man läser detta men jag känner mig lugnare än på länge.

Det var ett bra beslut att åka iväg.

Jag ville längta igen, känna en längtan till huset, till mannen, till allt jag har hemma. Kidsen längtar jag alltid efter, men allt annat.

Plötsligt blev bara allt en röra och jag tappade bort mig själv. Den där arga, frånvarande personen, det är inte jag, jag kände inte igen mig själv.

Tankarna har farit hit och dit de senaste två åren, ska jag flytta? Säga upp mig? Vad vill jag? Ska det vara så här? Vi tjafsade och kom liksom ingenstans. Jag trivdes inte på jobbet. Så dog Fabian, sen mamma och jag blev bara argare och argare.

Så kan man inte ha det. Det blev time out.

Jag tror inte att jag ska komma hem och så lever vi lycklig i alla våra dagar, men jag tror på att komma hem och ha skalat av en massa känslor, tagit fram lite mer mig själv igen. Att mötas utan ilska.

Det är också skönt att längta, en känsla jag tappat i allt virrvarr och att våga ta ett steg i taget igen. Tillbaka till mig och oss.

Idag satt jag vid havet och det blåste halv storm. Det gjorde absolut ingenting att jag blev nedstänkt. Då syntes inte tårarna, de där som måste ut för att lätta på det här arg-locket jag skruvat fast så hårt. 

Sen är det skönt att rå sig själv ett slag. Jag är tacksam att jag har den möjligheten.