Ljuv musik!

Store Bror har varit på möte med sin handläggare och blivande arbetsledare. En strålande glad kille kom nyss hem därifrån och har massor att berätta. När det så dimper ned en mail i lådan från kyrkogården där det står:

" Hej,
Nu är allt klart för Store Brors praktik/arbetsträning..........
....... ........ ................... .............. ............ ..........
Store Bror är varmt välkommen!."

Ja. Det är då det känns som ljuv musik att läsa de raderna, en känsla av lättnad känns i kroppen och jag känner tacksamhet för att han får chansen. Allt slit blir plötsligt värt något och det finns inget, absolut inget i världen så ljuvligt härligt som hans leende och glädje idag!
Vi har konstaterat att han varit hemma i 28 veckor. Twenty-eight. En himla massa veckor om någon frågar mig.
Mina tunga armar hänger där de hänger men idag är vi glada!

Jor´åsatte…..

Ett migränanfall i natt satte P för den goda sömnen och det är en trött tjej som strax ska ta sig till sjukgymnasten. För övrigt har jag en fråga ringande i öronen hela tiden och det är min beteendevetare som ställt frågan:

"Vad behöver DU för att må bra"????

Eeeeeeehhh?

"Fly mig en assistent, en RUT, en trädgårdsmästare, en chaufför, en kock och en miljon så ordnar det hela upp sig" är det snabba svaret.

Det "rätta" svaret är lite mer komplicerat än så och låter sig inte sägas så lätt när man gått vilse i sig själv och dagarna känns som att irra runt i en labyrint och den där öppningen, själva utgången finns ju förvisso där borta i fjärran men var? Hur kommer jag dit?

Jag, som är expert på vad andra behöver och ordnar det "lätt som en plätt" (host host harkel….) blev mållös inför frågan när den handlade om mig själv och ja, den ekar i mitt huvud:

"Vad behöver DU för att må bra"?

När man möter änglar och det ändå susar sorgset i ens bröst

I detta nu flänger två målare runt radhuset på stegar och målar fönster för glatta livet på utsidan. De har varit och flyttat grejer på insidan, det gjorde ju de på ett tjillevipp. Jag tittar bara på. Himla skönt faktiskt.
Har lyckats deklarera här på morgonkvisten. Check. Stressnivån steg betydligt när jag tänkte att det bara var att signera men det var några bilagor som skulle fyllas i och jag KUNDE INTE fokusera och tänka hur. Ringde banken och fick hjälp. David på Nordea räddade min dag! Heders till dig!
Den nya handläggaren på AF var som sänd av änglar. Eller så är jag bara så otroligt jäkla tacksam att det verkar ordna sig att jag tycker att alla som svarar på tilltal är otroligt trevliga.
Fast det var orättvist. Han var himla bra. Passade sonen som en smäck och de två ska besöka kyrkogården på torsdag morgon, möta arbetsledaren och komma överens om startdatum. Alltså göra om det besök som sonen och jag gjorde 10 april. I rest my case. Jag fixade in ungen på jobb och undrade igår, lite i förbifarten när vi var på AF vart jag skulle skicka fakturan??? Lite konsult-cash skulle sitta finfint…. Men man ska ju inte vara sån. Utan glad och tacksam. Och det är jag. Också.
Ni som hängt här ett tag kanske minns en annan kamp, den om läkarintyget som Försäkringskassan begär för sonens räkning…… Den lilla resan startade i början av februari och idag har han läkartid på Habiliteringen. Det tog bara två och en halv månad!
Så.
När man samlar ihop allt kring detta och livet i övrigt så är jag egentligen inte förvånad att jag mår som jag gör precis nu. Att det susar sorgset i bröstet. Att armarna hänger tunga och att allt känns trögt, svårt och oöverstigligt och ledsamt. Så klart jag glädjer mig åt saker men just nu går det liksom inte ända in. Sol, vår och skir grönska till trots. Det tar tid att hämta sig!

När man är helt färdig…..

…. och någon kommer och säger att i morgon kommer det målare och målar fönstren invändigt så allt som står framför måste flyttas. Hos oss betyder det soffan, sängar, skrivbord m m. Gardiner tas ned och fönsterbräden tömmas. Då. Kan det hända att man inte alls blir så glad som man borde utan mest undrar hur i hela världen det ska gå till??? Med armar tunga som bly flyttas inte en pinal. Kan hända att någon har viskat i målarnas öron för de var nyss här och sa att de hjälper mig i morgon. Jag ska bara "ta det easy". De målar i hela vår länga och alla verkar nöjda och glada så det blir nog bra!
För övrig stundar ett besök hos Arbetsförmedlingen klockan 16.00 idag hos sonens nya handläggare. Det behövs nog en och annan hållen tumme för att det ska gå vägen som vi önskar. Det är tröttsamt att vara på krigstigen men man törs ju knappast släppa ned garden! Än.

Hoppla hej!

Solen skiner, jag har druckit kaffe och bäddat rent. Ingen huvudvärk, första smärtfria dagen på en vecka och det känns skönt så klart men nästan konstigt!
Igår, när vi parkerade utanför Största systerns hus och jag gick till parkeringsautomaten för att betala, tog jag några hoppsasteg på väg tillbaka till bilen. Jag blev så förvånad att jag stannade och Hjärtat och Store Bror tittade på mig och skrattade. Tänk att man kan bli glad av och glädja andra med några
hoppsasteg!

Hip hurrej för min stora tjej!

Idag har jag varit mamma i 28 år! Till Största Systern! Hip hurra för henne idag.
När hon föddes blommade körsbärsträdet utanför vårt köksfönster och där under fick hon ligga och sova på dagarna i sin mintgröna barnvagn. Det finns säkert tusen bilder på det för det var så vansinnigt vackert, stort och fantastiskt med den lilla fina bebisprinsessa!
Nu är prinsessan stor och ska bli mamma själv, åtta veckor kvar...... och jag blir mormor.
Men först ska vi sjunga lite grattissånger, ge paket och äta tårta! En lördag i april.

När en ljusning kan skönjas

Det blev en lång väntan igår. 15.45 ringde en handläggare upp från AF och efter lite dividerande fick Store Bror en tid på måndag klockan 16.00. Handläggaren var ledig idag och nappade därför inte på förslaget att ha sonen sittandes i receptionen vid öppningsdax idag för att göra klart det som göras klart skall. Vi kunde inte tala helt öppet om "fallet" då den inlämnade fullmakten kommit bort så det får också ordnas med på måndag. Igen. Jag var snäll och trevlig, det var jag för handläggaren är ju oskyldig till denna soppa. Hjärtat satt bredvid och sa ändå sen att han inte skulle säga emot någon som lät så bestämd som jag gjorde och log lite när jag uppmanade handläggaren att meddela praktikplatsen att detta nu var i görningen innan han gick hem och att jag skulle kolla upp det idag.
Praktikplatsen har redan mailat och talat om att kontakt har fåtts med AF och att de väntar på klarare besked på tisdag.
Så då kan vi andas ut??????
Det törs jag inte riktigt än.......
Efter samtalet sov jag i två timmar. Sånt här tar på folk.
Mina trötta, stela och onda muskler behöver massage så en tid har bokats i eftermiddag. Förmodar att det är läge för det när man knappt tar sig ur sängen och hasar ut i köket likt en mycket gammal och trött pensionär. Känns som det är en liten bit kvar tills jag är jag igen.....

En torsdag i april

Huvudvärken ligger på lut. Migränkänning. Inte konstigt alls. Stress, spänning, svårt att sova. Försöker andas, slappna av. Sitta i solen. Ligga i hammocken.
Gick en promenad med Store Bror igår. Det var tungt. Inte att gå med honom utan själva gåendet. Så där så att jag fick stanna och vila, inte likt mig alls. Batteriet är verkligen slut.
Har i alla fall ringt en sjukgymnast idag, en som jobbar med Basal Kroppskännedom. Bra där, Cina! Något för dig själv. Hoppas hon ringer tillbaka idag.
Försöker låta bli att bli stressad över att min sjukpenning inte blivit godkänd ännu och att det närmar sig räkningsbetalningsdags.
Försöker låta bli att bli stressad över väntan på det där samtalet som förhoppningsvis kommer idag. Från en ny handläggare på AF.
I mitt bröst bor det oro som jag ska lära mig att hantera.
En torsdag i april!

Ett efterlängtat samtal

Plötsligt händer det. Att det där samtalet kommer som vi kämpat för och väntat på.
Chefen från AF ringer och ber om ursäkt. Jag är lika arg och ledsen för det och det säger hon att hon förstår. Sen börjar hon svamla om planeringsmöten om två veckor med handläggare och arbetsgivare och jag får dra alltihop igen. Att det redan är ordnat. Att platsen redan finns. Att vi, sonen, arbetsgivaren och jag redan gjort en planering som nu bara någon med mandat måste godkänna.
Här tänker nämligen inte väntas i två veckor! Till.
Så får vi löfte om att en handläggare ska utses i morgon och jag orkar inte prata längre utan tackar för det och lägger på. Mosad. Så trött. Men glad. Ändå. Nu kanske?
Sen dras det i lite andra trådar från annat håll och jag blir glad. Kontentan av det blir att den som ska utses verkar vara en klippa. Det behöver sonen! Hans mamma behöver lugn och ro!
Håll nu tummar, tår och vad som går för att det ordnar upp sig i morgon.

Som det är. Fast solen skiner ju!

Idag känns som att det blir en tung dag. Igen. Vaknade halv fem och kunde inte somna om. Lyssnade på avslappningsmusik, försökte slappna av i kroppen och att inte grina av trötthet och vanmakten jag känner just nu. Låg kvar tills klockan ringde klockan sex och gick upp med Hjärtat och åt frukost. Eller, petade i flingorna. Älskar vanligtvis frukost men nu är det svårt.
La mig igen när han åkte till jobbet och somnade om så småningom, drömde konstiga drömmar till halv nio. Uppstigning. Ringde till AF. Höll på en timme men inget napp någonstans. Bestämde att jag inte kan göra mer än så för att inte bli galen och blev i alla fall lite glad när praktikplatsen svarat på mailet vi skickat där vi förklarat läget och de skrev att platsen finns kvar under förutsättning att det löser sig snart med pappersarbetet.
Ynglingen det gäller klättrar på väggarna av rastlöshet och bara väntar. Efter genomgången körtelfeber får han inte träna handboll eller annan hård fysisk träning på fyra veckor. Det finns risk att mjälten spricker så han tar det lugnt...... Svårt för en som är van att träna hårt fyra-fem gånger i veckan. Det har blivit sju kilo mindre av store bror under sjukdomstiden så han har lita att jobba igen!

Egentligen är jag arg. Jättearg. Jag tycker att folk slösas bort, går till spillo och att det saknas kurage och go på arbetsförmedlingen. Jag fick nämligen tag i en annan chef igår eftermiddag men jag hörde direkt att det inte skulle funka, det var en kvinna med vänlig men ängslig röst som inte ville ta i något som egentligen ligger på någon annans bord. Hon talade i alla fall med sonen som fick uppge sitt personnummer och intyga att den förbannade kvinnan som ringt är hans mamma och att det är bättre de pratar med mig för han kommer inte ihåg så bra om de ska prata fort.....
Hon lovade mig att tala med sin kollega, d v s chefen som är chef över avdelningen sonen tillhör och tala om att det är angeläget men hon kunde ju inte lova något vidare sen.....
Nä.
Vi tar en promenad i finvädret, mobilen i fickan ifall AF ringer och försöker mota det tunga i mitt bröst.