När man möter änglar och det ändå susar sorgset i ens bröst

I detta nu flänger två målare runt radhuset på stegar och målar fönster för glatta livet på utsidan. De har varit och flyttat grejer på insidan, det gjorde ju de på ett tjillevipp. Jag tittar bara på. Himla skönt faktiskt.
Har lyckats deklarera här på morgonkvisten. Check. Stressnivån steg betydligt när jag tänkte att det bara var att signera men det var några bilagor som skulle fyllas i och jag KUNDE INTE fokusera och tänka hur. Ringde banken och fick hjälp. David på Nordea räddade min dag! Heders till dig!
Den nya handläggaren på AF var som sänd av änglar. Eller så är jag bara så otroligt jäkla tacksam att det verkar ordna sig att jag tycker att alla som svarar på tilltal är otroligt trevliga.
Fast det var orättvist. Han var himla bra. Passade sonen som en smäck och de två ska besöka kyrkogården på torsdag morgon, möta arbetsledaren och komma överens om startdatum. Alltså göra om det besök som sonen och jag gjorde 10 april. I rest my case. Jag fixade in ungen på jobb och undrade igår, lite i förbifarten när vi var på AF vart jag skulle skicka fakturan??? Lite konsult-cash skulle sitta finfint…. Men man ska ju inte vara sån. Utan glad och tacksam. Och det är jag. Också.
Ni som hängt här ett tag kanske minns en annan kamp, den om läkarintyget som Försäkringskassan begär för sonens räkning…… Den lilla resan startade i början av februari och idag har han läkartid på Habiliteringen. Det tog bara två och en halv månad!
Så.
När man samlar ihop allt kring detta och livet i övrigt så är jag egentligen inte förvånad att jag mår som jag gör precis nu. Att det susar sorgset i bröstet. Att armarna hänger tunga och att allt känns trögt, svårt och oöverstigligt och ledsamt. Så klart jag glädjer mig åt saker men just nu går det liksom inte ända in. Sol, vår och skir grönska till trots. Det tar tid att hämta sig!