Om en snöpromenad och ett tomrum

I morse scrollade jag igenom Facebook, lite sådär som jag brukar göra några gånger i veckan. Jag fastnade vid ett inlägg skrivet av en f d skolkamrat som skrivit om en annan skolkamrat: R.I.P. Vila i frid.

Jag stirrade på orden en lång stund men kunde inte riktigt ta in det. Vad menade hon? När hände det och vad????

Snabbt mindes jag att jag inte läst gårdagens lokala tidning så nu gjorde jag det och bläddrade fram till dödsannonserna. Och visst. Där stod det ju. Min allra bästaste barndomskamrat, vi som hängde ihop som ler och långhalm till 11års ålder har gått bort. I Cancer. 

Det knöt sig inuti och jag mindes känslan när vi skildes åt som 11-åringar. Vad vi grät och kramade om varandra, för oss var allt förstört och jag var arg för att vi skulle flytta. Nu flyttade vi förvisso bara till en annan del av stan men det innebar skolbyte för mig och vardagskontakten bröts. Det här var ju i början av 70-talet så några mobiler var knappast uppfunna... vi var hänvisade till vanliga telefonen, att våra föräldrar skjutsade oss på helgerna och loven. Så småningom gled vi ifrån varandra men kontakten bröts aldrig helt och med sociala medier blev det lättare. Vi var där, lite hej och trycka på gilla-knappar. Ibland längre meddelanden, ibland bara en kort hälsning.

Tills nu.

Jag blev så tagen,  överraskad och väldigt, väldigt ledsen.

Mamma har kontaktat hennes mamma. Det känns bra. 

Varför skriver jag om detta?

Mest kanske för att jag blev så innerligt ledsen och tänkte på oss som de där småtjejerna som fnissade och busade, var allvarliga och upplevde så mycket tillsammans. För att vi hängde med varandras familjer som den mest självklara saken i världen, för att hon alltid, alltid, alltid backade mig i skolan när de tuffare brudarna gav sig på mig och kändes som min storasyster. För att vi formades där i miljonprogrammet på sextiotalet med pappor som grovarbetade och mammor som jobbade. Många hade mammor som var hemmafruar men inte vi. Samhörigheten. Det var nog det som gjorde att vi aldrig riktigt släppte taget. 

Också för påminnelse om det här livet, hur skört det är, att mammor inte borde få dö och att jag avskyr cancer.

När jag samlat ihop mig igen åkte jag till Lilla Systern.

Hon har varit sjuk ett tag men är nu frisk. Det firade hon och jag med en långpromenad i det fina vintervädret. Sen gick vi på favoritkonditoriet, drack kaffe och åt blåbärssemla. Det var förvånande gott och kändes fräscht. 

Hemma hade Hjärtat trillat köttbullar in masse så det fick bli söndagsmiddagen. Med kokt potatis, lingonsylt och rivna morötter. 

Strax ska vi se finalen i handbolls-VM, Sverige - Danmark. 

Kattunge, semla och mormorspromenad

Idag sov jag länge. Höftvärken har gett med sig något och jag sover bättre. Skönt. Storhandling stod på schemat och väl förberedda, spritade och med scanner i högsta hugg tog handlingen 35 minuter. Snabbast hittills. Inköpslistan är skriven efter ”banan” i affären så det är bara att gå loss.

Hjärtats son med sambo bjöd sen på kaffe, macka och hembakta minisemlor. Så gott! De har också blivit med kattunge, Elli, en ragdoll så söt. Det blev kattmys på hög nivå.

Väl hemma igen lastade vi in alla varor och jag tog en promenad. Längs vägen träffade jag på Största Systern och Lilla N så vi gjorde sällskap bland snödrivor, utegymmet och över fotbollsplaner. Äventyr! 

Nu är jag hemma i värmen igen och har en skön dag att se tillbaka på. Lovely.

Semifinal, hurra!

Jobbade in i kaklet. Fredagskaklet. Utbildning på förmiddagen, möten på eftermiddagen. Funderar på när jag ska hinna göra något? Det som bestäms på mötena alltså. Jaja.

Sen ledig. Fredagskaffe med gobulle vid köksbordet med Hjärtat och hans son. Sen tittade jag på semifinalen i handboll och Sverige, Sweden, Suede är i FINAL! Hur häftigt som helst, länge sedan sist. 

Nu återstår en match mellan Danmark och Spanien ikväll, vi möter sen den vinnaren.

Om det inte var pandemi hade jag sett dessa matcher tillsammans med mitt dreamteam, kidsen, helt klart. Fika, dricka. Snacks, sverigetröjor, hejarop och handklappningar. Nu satt jag själv och stickade på min sjal. En märklig tid. Sannerligen. Jaja. Jag är glad. Vilka killar, vilket lag, vilken bedrift!

Nu lite mat innan nästa match. Heja .... Danmark?????

Förändring

Idag har jag påbörjat ännu en utbildning i Förändringsledning, digitalt så klart. Tänk va, att man kan lära sig att hantera förändringar med olika metoder och verktyg.

SÅ många gånger jag genom åren önskat mig en magisk skiftnyckel för att skruva runt lite grann och: Poff. Förändrat och klart. Alla med på tåget inklusive mig själv. 

Riktigt så enkelt var och är det ju inte. Såklart. Men för att vara en människa som tycker det är jobbigt med förändringar samtidigt som jag blir gaaaaaalen om det aldrig händer något, tja, varför inte utbilda sig till Förändringsledare?!

Nu går det ut på att kunna stötta t ex chefer, ledare och projektledare när förändringar står för dörren men jag känner att det är superlätt att dra paralleller till mitt egna liv. En fyrkant genom ett runt hål. Det KAN gå.

Eftermiddagen var som vanligt späckad med möten och även om jag kände stress över att ligga efter med jobb, bestämde jag mig för att jag gör så gott jag kan och det räcker. Det måste räcka. Har blivit super på att prioritera och gillar den nya upptäckten .....

Nu stundar en kvällspromenad och sen ska jag påbörja det nya projektet: Sticka en sjal. Egentligen började jag på det igår men jag gjorde fel (vilken skräll) så gårdagskvällens jobb ser jag som en ... provlapp. Idag vet jag hur jag inte ska göra.

Over and out!

Dagar som går

I måndags ridlektion. Väldigt roligt och mysigt. Innan lektionen åkte jag till en ”hästaffär” och köpte en tjockare ridjacka, öppningsbara sprund i ryggen, dubbelöppnad dragkedja fram. Perfekt vid ridning, man öppnar vid ridning, jackan glider ned och jag slipper ha jackan kring öronen. Sen stänger man igen när man inte rider. Praktiskt. Även praktiskt för tantrumpan, jackan når om. Liite stor upptill kanske, så är det oftast, men då har jag rörelsevidd. OCH stängd jacka! 

Den kostade 1050kr, kvittot är stämplat 17.30 måndag kväll. Affären stänger 18.00 och jag blev ”hästaffärsmedlem”. Ja, ni vet, lockelser med rabatter och sånt. 

Tisdag morgon, alltså igår, fick jag mail från affären om midvinterrea ”Jackspecial”. Gissa vilken jacka som nu var på rea 12 timmar senare?

Janenvisst. Min nya jacka. Nu till det facila priset av 734kr. Snopet. Gick och funderade på det där och idag har jag ringt affären. Kände att jag var tvungen att framföra min undran varför expediten inte sa något om att den skulle komma på rea och att jag kände mig lite snuvad. Ny medlem som jag blev.

Svaret gjorde att jag fr o m en liten stund sen INTE är medlem längre. 

Så. Jag rider vidare i dyra jackan och resten av de tillbehör jag behöver kommer inhandlas i annan affär. 

Hjälm till exempel. Hittills har jag lånat hjälm av svärdottern men klart jag ska ha en egen. MC-hjälm göre sig icke besvär vilket är synd för sådana har vi i parti och minut. Svärdottern ska för övrigt hjälpa mig vid inköpet för det fanns att välja på. Från många till jättemånga. 

Idag skiner solen över snöigt landskap. Det är bedövande vackert men jag hinner inte ut idag innan solen går ned. Jag vet. Så är det ju för många men för den sakens skull behöver jag ju inte gilla det. Likaväl som man behöver sol, varma dagar och barfotapromenader i grönfriskt gräs på sommaren, behöver man jag snöknarr, vintersol och rosig kind så här års. Det blir en snabb rush runt huset.

Hejdå!

Morgoninspektionen. Kallt, vackert och uppfriskande.

Årets första semla

Idag har jag ätit årets första semla. Vansinnigt gott. Vansinnigt trevligt sällskap också, tre av mina kids med respektive och Lilla N. 

Jag provade även VR - virtual reality- såna där glasögon, som att kliva in i en annan värld. Det här var oceanvärlden, jag åkte ned i havet i en korg och fiskar i alla möjliga färger och former, koraller, klippor och sjöväxter var väldigt verkliga. Jag blev yr i huvudet och kunde bara en liten stund men nu har jag i alla fall provat! Det var häftigt. Lilla N skrattade åt sin mormor som tittade upp, ner och runtomkring och duckade när det kom en stor rocka. Den såg ju bara jag! 

Ja. Och sen har jag broderat. Vill bli klar för att börja med mitt stick-projekt. Laddar för jobbvecka också. Återställd men trött. Trött är ständigt tillstånd men det går åt ljusare tider åtminstone, skönt!

Broderiet. Brickduk. Sommarlängt på den.

Sonen med VR. Han blev lika yr som sin ömma moder. 

Tjejpromenad

Fortsätter att ta det lugnt och vilar mycket. Dagens nytta var att hänga upp tvätt. Dagens nöje en långpromenad med Största och Stora systern. På fläckvis mycket isiga stigar i skogen men vi travade på. En sån mysig stund! Kaffe på det och en eftermiddagslur i soffan med katten på magen.

Mitt på dagen sken solen. Det är ju den tid på året då solens strålar avslöjar damm och smutsiga fönster men jag struntade i det och tänkte att solen går fortfarande ned hyfsat tidigt så slipper man se det. Det var i alla fall skönt att promenera i solljus. 

Nu te, tända ljus, ljudbok och broderi. Lördagskväll i min smak. I sakta mak.

Ett grönt fält i solsken. Liiiite vårfeeling. 

Vila, läkarbesök och lite roligheter

Det blev inget arbete idag heller. Tung och trött kropp efter jobbiga och svåra migränattacken så jag har tagit det väldigt lugnt. Vilat, sovit, pratat med mamma och på eftermiddagen hade jag läkartid för rygg och krångelhöft.

Det blev ett bra besök. Jag är sned i ryggen och något är i kläm. Skräll. Not.

Plus Inflammerad och irriterad slemsäck i höften som retar triggerpunkter i benet. Yes, det gör de. Retas så in i norden. Jag fick en kortisonspruta för det, för att lugna ned alltihop. Läkaren klämde och kände och JA jag kände när han kom ”rätt”. Jag skrek rakt ut och vrålsvettades, fy vad det gjorde ont. Han blev jättenöjd och hämtade sprutan. Han stack rätt. Kan intyga det. Nu vänt på magnetröntgen av korsrygg och ny tid om sex veckor. Under tiden ska jag fortsätta gå till sjukgymnasten och han skrev ett brev jag ska ta med.

Tacksam men mörbultad gick jag därifrån.

Hem. För att vila ännu mer. Hur slut kan man bli?

Nu hoppas jag att jag kan sova och att benvärken klingar av om några dagar. 

Man måste ha lite roligheter också. Därför har jag tänkt att jag ska sticka en sjal. Har konsulterat en av tjejerna i syjuntan, som ju är på paus men man kan ju höras av ändå, och hon ska hjälpa mig med mönster och garn.

När jag sa till Hjärtat att ”jag är sugen på att börja sticka” tittade han konstigt på mig.

”Jag tror aldrig att jag kommer bli det” var kommentaren.

Nä. Det tror inte jag heller. Man gillar olika saker. Det är bra.

Huvudvärk, installation och förhoppningar

Hade tänkt jobba idag men det tyckte inte mitt huvud. Vaknade inatt igen av migrän, dock inte lika häftigt som igår natt men ändå. Tillräckligt illa för att behöva medicinera vid fem-tiden och just nu ligger huvudvärken och surrar dovt i bakgrunden. Det känns som jag går i tjära. Allt går långsamt. Jag fick helt enkelt ge mig och inte pressa mig till att jobba. Behöver bryta den här spiralen och det gör jag väl bäst genom att vila. Gå sakta. Äta det jag tycker om. Dricka gott te som inte doftar för starkt.

Hjärtat rakade sig i morse men fick tvätta av sig sin after shave. Det gick inte, doften triggade huvudvärken. När jag skulle duscha fick jag använda oparfymerade duschkrämen och hårschampot doftade för starkt. Att leva lite ”on hold”. Är det inte migrän så är det ledvärken och tröttheten. Jobbigt att manövrera däremellan men jag HAR blivit bättre på det när jag tänker efter. Kanske just därför jag dippar ordentligt när det kommer över mig. 

Ikväll vill jag se presidentinstallationen. Det är inte utan en undrar vad den avgående pajasen hittar på. Han har säkert något i bakfickan och inget förvånar väl längre när det gäller den mannen.

När Obama installerades gick kidsen i skolan men hade hemmaundervisning. Jag minns att Store Bror, som hade det lite trassligt i skolan (minst sagt) fick i uppgift att redovisa hur en presidentinstallation går till. Det blev en samhällskunskapsuppgift. Han klarade det med bravur då han även beskrev hur valet gått till med röster, elektorer, senaten, kongressen och hela konkarongen. Det var hans grej. Vi följde via tvn från början till slut. Historiskt. Det är det ju idag med, Kamala Harris.

Lite historia helt enkelt frampå onsdagskvällen. Dit kommer jag ta mig i sakta mak.

Lite upp och ner

Igår började jag en ny ”karriär”. Jag började i ridskola! En klass för tanter med ridvana för längesedan. Fyra tjejer som förvekligade en dröm om att börja rida igen efter att kids blivit stora och det finns utrymme för egentid. Det är sonens svärmor som driver ett ridcenter med islandshästar och efter en provlektion i höstas var jag fast. Och nu är jag här. 

Jag fick rida på Hrodur, en  lite bekväm islänning så det är en utmaning att hålla uppe energin. Världens snällaste, goaste och mysigaste häst.

I en och en halv timme var jag helt uppslukad av att vara här och nu, helt fokuserad på ridningen. SÅ skönt. Surret i huvudet försvann, det fanns inget annat. Som meditation. Så nu vet jag vad jag gör på måndagskvällarna mellan 18-19.30 fram till 16 maj. Sen börjar ju sommarkurserna.

Så hur gick det då med rygg och höft? Det gick bra. Jag har inte mer ont än annars och konsulterade sjukgymnasten innan för säkerhets skull.

Jag behöver dock hjälp att sitta upp. En pall. Än så länge vill jag påpeka. Ett mål denna termin är att kunna sitta upp utan pall. Vid gårdagens avstigning vek sig dock benen under mig och jag for baklänges i sågspånen. Det var mjukt så ingen fara på taket men känslan .... terminens första vurpa. Nästa gång ska jag använda pallen även vid avstigning för att senare klara det galant utan. Jag kämpar på med mag- och ryggövningar, hållning och med det målet framför ögonen. Det SKA gå!

Men. Som vanligt talar universum och jag ska inte tro att 2021 ska bli lättare än annars. Jag har gått ned i arbetstid  och uppfyller en dröm med ridningen. Vinterbadar. Saker helt för min egen skull. Så. För att jag inte ska bli stöddig så vaknade jag inatt med migrän a la svår attack. Hängde ett par timmar över sängkanten med hink i stadigt grepp, som en snuttefilt, p g a illamåendet. Efter ett par timmars orolig dvalsömn gav det sig så småningom men det känns som jag sprungit maraton och det är horisontellt läge resten av dagen. 

Vad utlöste den här attacken då? Troligtvis spänningen innan ridlektionen och lite stress vid ett jobbmöte igår.  Det behövs nämligen inte så mycket mer. Min skalle är ömtålig. Tydligen. Mamma säger alltid att hon slapp migränen runt 60-årsåldern. För tio år sedan kändes det ju långt borta men hoppsan, hejsan, för den här donnan inträffar det nästa år. Så egentligen är jag ju ”runt 60 nånting”. Kan mitt huvud uppfatta det?

 Hrodur, trött och varm efter lektionen. Precis som jag!