Platt fall!

Idag är dagen efter. Inte efter vad man skulle kunna tro, utan dagen efter ett väldigt fall från "hög trappstegspall". Om DET varit en sport hade jag vunnit igår. Jag tar det från början.

Största Systern har flyttat in i ny lägenhet och köket behöver fixas till. "Det kan jag göra" sa jag en dag och rycker in med spackelspadar, sandpapper och färgburkar i högsta hugg. Igår skulle köksväggen strykas för sista gången med vit färg och det höll på att bli sista gången jag målade överhuvudtaget. Eftersom jag glömde långskaftet till rollern, (mycket dumt och oergonomiskt), använde jag en hederlig kökspall, en sån där med steg så man når långt och klättrade upp och ner på. Bäst jag höll på där med rollern mot väggen tänkte jag att det var ju lite ben- och rumpträning att klättra upp och sedan ner. Sen försvann sans och vett och arbetsminnet gick ned på sparläge. Så jag tog inte samma väg ned som upp. Det var dumt. Mycket dumt! Jag TRODDE att stegen på pallen fanns under mig men de gjorde de INTE. Så jag klev ner baklänges mot ett steg som inte fanns. Och då föll jag. Baklänges. Jag föll som världens ekonomi, som alla börsmäklares mardröm, fritt fall, och jag minns att jag tänkte att "det här kan väl inte gå bra". Rollern föll ur min hand och landade på golvet med ett plaskande, slashande ljud och den vita färgen spred sig över golv och skåpluckor i ett prickigt mönster och sen landade jag. Först på höften, skuldran, axeln och huvudet, hjälp, jag försökte hålla upp huvudet men det knakade till i nacken och sen låg jag stilla och såg......... för första gången i mitt liv efter "fall från en pall" - stjärnor. Aj, aj aj. Försiktigt rörde jag på mig och kände att inget var brutet. Och för mitt inre passerade helt plötsligt minnesbilder av patienter jag mött när jag arbetade inom vården. Det var ingen nära-döden-upplevelse. Inget sånt. Men jag kom att tänka på brutna lårben jag sett, axlar ur led, hjärnskakningar, njurstensanfall och proppar i ben. Jag låg där ett slag och tänkte att det var väl själva den, jag som ska till Stockholm ett par dagar. Försiktigt, mycket försiktigt reste jag mig upp och konstaterade att det trots allt gått bra. Jag blev mest rädd. Sjukvårdsupplysningen fick dock mottaga ett samtal från mig och jag blev rekommenderad värktabletter och återkomma om det blev värre. Idag är jag blå på höften, stel i rygg och axlar och har nackspärr och har fått tid hos min högt värderade sjukgymnast, Helena. Hon hjälper mig i ur och skur och har hjälpt mig ur knepiga situationer förr. Heders! Det kommer att ta lite tid att ta sig dit för jag går inte fort idag! Men man ska ju inte stressa! Och idag KAN jag inte det. Inte måla heller. Idag är jag glad att det gick bra!