Ett samtal

Idag har jag suttit en lång stund och pratat med en mamma som liksom jag har ett funktionshindrat barn. Det är skönt att ibland prata av sig med någon som har liknande erfarenheter, som vet och förstår hur det kan kännas när det är motigt, svårt och man liksom kör fast i gamla hjulspår. Båda våra barn bor ett par dygn i månaden på "kortis", korttidsboende, och vi talade om hur svårt det kan kännas att lämna dem där. För egen del har det varit en svår process att gå igenom, det har varit mycket tänkande och ältande "för och emot". Jag kom alltså fram till "för" liksom Andra Mamman. Men likväl är det svårt innerst inne och jag får slå ner alla tankar på att "ska jag inte klara av mitt eget barn", "varför orkar jag inte det här?". Men HELA familjen ska ju leva med funktionshindret, vi behöver hämta andan ibland och barnet behöver lära sig att ha andra kontakter än Familjen. Det finns ett liv utanför och när det inte är självklart att för egen del ta del av det, får man ta den hjälp som finns. För oss har det bara varit positivt och jag är så glad över "vårt" kortis, vi ser ju en glad Store Bror som lärt sig massor och äntligen trivs med sig själv. Jag är också glad för mitt samtal med den Andra Mamman. Vi peppade varandra och kände igen oss i varandra. Vi ska ju orka finnas där! Alltid!