Kan det vara möjligt?

Som mamma till ett barn med funktionshinder, i detta fall Aspbergers Syndrom är man van att slåss för att få sin röst hörd i kontakt med t ex skolan. Att få "vanliga" grundskolan att anpassa undervisningen så att det passar barnet har varit lika svårt som att steka bacon utan att det stänker, att få katten att sitta fint och att kunna göra snögubbar i Sahara. Visst, otaliga möten har utmynnat i olika åtgärdsprogram men det har liksom inte velat sig ändå. På något vis. Barnet har INTE "rättat till sig" som någon har sagt och trott, barnet har vägrat att inrätta sig i modeller som inte förstås och många, många undervisningstimmar har gått till spillo då barnet helt enkelt "lagt ned" verksamheten och suttit av tiden. En assistent gjorde sista terminen på "vanliga" skolan uthärdlig men säg den lycka som varar, assistenten blev uppsagd och då beslutade vi oss för en ny skola, en med specialpedagogik anpassad för denna problematik. Det blev en lyckträff! Kontakten med "vanliga" skolan, hemskolan, har fungerat med slöjd och gymnastik och det har känts viktigt att ändå upprätthålla kontakten med kompisar. Till hösten är det högstadiedags och vi har valt att välja en skola med idrottsprofil. Idrott i alla former är Store Brors intresse och allt som fungerar bra vill jag ju bygga vidare på. Så, kontakt har tagits med nya skolan och det verkar inte vara några problem alls. Man har erfarenhet av elever som går på resursskola men ändå är med på vissa lektioner på hemskolan. Jag har blivit inbjuden att diskutera upplägg för skolgång, resursskolan är kontaktad och med på noterna. Jag tror nästan inte att det är sant! Vi glädjer oss, Store Bror och jag åt att det finns människor som ser problemen som möjligheter! Vi håller tummarna att det ska gå vägen!