My way

Arbetsförmedlingens Introduktionsprogram rullar vidare. Idag var det besök hos Arbetspsykologen som är en sympatisk människa och hon liksom jag bekymrad över att det är så förfärligt tungt med armarna "these days". Jag var lite sen till mötet och hon sa att hon sett mig gå över torget, det syntes att jag hade ont. Ja, jag går lite knalligt nu. Det blir så ibland när inte leder och muskler vill det jag vill. Men det "hör till depressionen" säger min läkare. Jag undrar ju förstås varför just leder och muskler behöver bli deprimerade och göra ont men det har han inget svar på. Än.
Idag undrade Arbetspsykologen om jag funderat på hur det skulle bli om jag faktiskt inte återfår någon arbetsförmåga alls och jag kände hur jag bara stirrade på henne.
"Vad skulle du säga om bedömningen blir att du inte kan jobba alls"? frågade hon igen.
Alltså. Det scenariot finns inte på min tankekarta. Det är väl klart att jag ska bli frisk! Något annat kan jag ju inte tänka. Jag behöver bara komma till rätt personer, träffa rätt läkare, få rätt diagnos, få hjälp att komma underfund med hur jag laddar batteriet och hur länge laddningen räcker. Svårare än så är det inte.
Problemet är, som jag ser det, att har man en gång fått diagnos Depression, så kan ALLT härledas till denna. Tro mig. Jag har hört det mesta. Priset tog dock den läkare som ordinerade halsprov på mig och teaterviskade till sköterskan på väg ut från labbet "Patienten är sjukskriven för depression". Precis som mina streptokocker skulle vara särskilt smittsamma eller, som om jag på eget bevåg kastat in en näve elaka baciller i halsen för att jag tycker att det kul att vara sjuk? Provet visade för övrigt att jag hade halsfluss.
Näe. Fy tusan för inskränkthet, vad det än månde vara. Men på min tankekarta ritas nu nya vägar och rutter in än vad jag tänkte mig från början, vätskekontroller i form av terapi, sjukgymnastik och roliga saker, en och annan massage finns och målet hägrar. Frisk nog att fungera. Sen jobba. Så är det bara!