Mitt i allt finns det ju ljuspunkter. Det gör det ju för det mesta trots allt.
Jag har alltid tyckt om att läsa och var ett riktigt "bokslukarbarn", eget lånekort var givet och som jag läste! Intresset har följt med mig hela livet. När jag blev sjuk och ett av symtomen var koncentrationsproblem blev det plötsligt svårt att läsa. Jag kom inte ihåg sida för sida vad jag precis läst, jag tyckte att bokstäverna hoppade omkring på sidorna, inte ens dagstidningar klarade jag av. Det var hemskt, jag kom inte ihåg, såg inte, fattade inte, det var som om jag försökte läsa ett främmande språk.
Det här har ju blivit bättre och jag kan läsa böcker igen. Inte alls i samma takt som tidigare men det spelar ingen roll. Jag kan, om än mödosamt.
Igår fick jag loss armarna ett tag och orkade hålla och läsa i en bok. Lilla Syster låg bredvid och vilade. Jag höll min bok och kände igen mig efter ett tag.
"Näe, det här går bara inte. Jag KAN inte läsa. IGEN"!!!!!
"SKRUTT"!!!!!
och så slängde jag iväg boken och kände att tårarna var nära igen.
"Men mamma. Du höll den ju upponer".
Ojdå. Jag tror jag blir tokig. På riktigt! Men vi kunde skratta åt det. Helt plötsligt fanns det lite skratt här!
"Knasmamma"!
Tack o lov för ljuspunkter!
Det är tur att man kan skratta åt eländet ibland. Man får försöka hitta ljuspunkterna där de finns. Du kan ju skriva i alla fall. Det är bra. Kram
SvaraRaderaSkriver i alla fall läsbart! Inte upp och ner.. STOR KRAM!
SvaraRaderaCicki: Ja, skratta är bra! Kram!
SvaraRaderaSpader Madame: Tur! :) Puss!
Känner igen mig...
SvaraRaderaDet är mest sorgligt och hemskt, men det går faktiskt att se det roliga i situationen - med lite perspektiv och utifrånsyn på det hela.
Här kommer en historia från mig till dig:
Lärde känna flera svårt sjuka/utbrända kvinnor i samband med en självhjälsgrupp för några år sedan. En av dem berättade att hon en dag skulle uträtta ett ärende. Hon tog på sig kläderna och åkte iväg...
Tyckte att det kändes lite konstigt efter ett tag och tittade ner på sina fötter - hon hade satt skorna på fel fot.
Så vi skrattade!
(det konstiga är att när vi träffades så skrattade vi nästan mer än vad vi grät, kanske någon slags säkerhetsventil...)
Kram!
Visst är det HÄRLIGT när barnen uppmärksammar!!!
SvaraRaderaHa en riktigt trevlig helg .
Kram Jenny
Känner igen det där med läsandet. Du kan kanske prova talböcker, det hjälpte mig när jag hade det kämpigt en period.
SvaraRaderaJag har en utmaning åt dig på min blogg om du känner att du orkar.
Kram Mona