Häxan Surtant i kvadrat

Det finns en risk att bli jävligt lite bitter när man blir sårad har jag märkt.
Lite som att fastna med dojjan i ett segt tuggummi och så står man där och drar sig fördärvad och skyller på allt möjligt utan att dojjan kommer loss innan man kommer på att det är ju bara att ta av sig skon och klippa loss tuggummit så är den saken ur världen.
"Sån ska jag aaaaaaaaaaldrig bli" VET jag att jag tänkt. Innan.
Så en vacker dag, eller vilken himla dag som helst, upptäckte jag ju att "sån höll jag verkligen på att bli".
NÄE.
Tänkte jag då.
Så kan man ju inte ha det bara.
Jag ska ju fortsätta vara den här (om jag får säga det själv alltså) trevliga, glada, kreativa, kloka, optimistiska, vimsiga, argibland, spralliga, något oroligt lagd-tjejen som alltid, väl?! Just nu något vingklippt men vad tusan????
Har hört något om att köpa "vingar för pengarna" (hit med pengarna bara) och så är ju den saken biff?
Hur upptäckte jag det då?
Jomen jag domderade ju med folk. Pekade med hela handen och tyckte att jag har rätt att bestämma hitan och ditan om allt möjligt och strösslade syrliga kommentarer runt mig. Urskiljningslöst. SNÖRPTE med munnen om det jag hörde inte passade mig. För saker som inte ens var "deras fel" eller som de inte ens rådde på. Liksom bara för säkerhets skull.
Och blev stensur när jag fick svar på tal.
Jag. En surkärring?!
Vafalls????
NÄE.
Så kan vi jag inte ha det.
Ut med surtanten bara.
Så jag hade begravning av henne igår.
Lite stillsamt, lite lugnt.
Det tog ett litet slag men jag tror hon nu vilar i frid.
Hon är förlåten.
Idag skiner solen igen och värmen är tillbaka. Skönt tycker jag!