Knäckebrödsstrategi

När Store Bror känner sin frustration över ännu en havererad skolgång, ja, det har gått åt fanders igen, gäller det att agera snabbt. Därför var vi två ute och promenerade 21.30 igår kväll. En lång promenad. Det är bara att lämna skutan, dra på sig gympadojjorna, inte bry sig om att det är bad-hair-day, förkylning from hell i kroppen utan bara att. Gå.
"Hejdå, Lilla Syster, vi kommer snart".
Hur många sådan promenader vi haft genom åren har jag inte en aning om. Rent teoretiskt borde jag vara lite mer slimmad kring benen för de är många.
Det börjar alltid nervöst. För att det är jäkligt jobbigt att känna sig misslyckad, missförstådd och utanför. Att inte höra till. Ju längre och fortare vi går slappnar han av. Jag får först inte säga något men det känns i luften när det är går att prata. Och jag babblar. Rabblar strategier, påståeenden som det går att nicka eller skaka på huvudet till. Vi går, jag pratar, han nickar eller skakar på huvudet. Rätt som det är kommer de. Orden. Och jag blir glad och varm i hela kroppen. Vet ju att det finns där. Rätt förutsättningar, rätt tid, mycket tid och det fungerar som för vem som helst. Vet det!
Rätt som det är har vi en strategi att hålla oss till. Ett försök som känns ok.
Bra.
Då kör vi på det!
När vi kommer hem har Lilla Syster fixat te och tagit fram favoritknäckebrödet. Fotboll på tv. Hjärtat har glidit in. Det blev en helt vanlig soffhängskväll till slut om än något sent.
Men i normalboken har vi för länge sedan hoppat över alla kapitel som finns, vi ska överleva på vårt eget sätt och i vårt kapitel ingår te och knäckebröd i soffan klockan 23.00 en sketen tisdag i oktober.
Att det funkar ger mig styrka.