Ett gäng bostadsrättsgubbar har nu således fått rucka på sin tradition med onsdagsmöten till att bli torsdagsmöten. Det glunkades rätt så bra på mötet ikväll kan jag säga, för onsdagsmöten har de haft i 27 år…
Men jag har stått på mig. Går man på zumbalektioner så gör man! OCH man känner "sina" gubbar. Lite hembakat och lite fixade uppdrag kan få vilken "rutin-lasse" som helst att ändra sig.
Jobbar man så gör man det också. In masse. Heltid är en hel massa tid om någon frågar mig och för tillfället är den här donnan lite ur balans så kan hända att jobbet snurrar en del i skallen även nattetid. Inte bra. Inte bra alls.
Kan hända att det snurrar lite tankar om skolan också. Snart färdigsnurrat om det kan jag säga för det fungerar inte och en praktikplats ska vaskas fram istället. Nu är det inte gjort i brådrasket men att snoka reda på saker, undersöka, fixa och trixa råkar vara en av mina bästa grenar så. Vem vet? Kanske ungen har något att göra om en liten strax?
Det vore ganska trevligt och skönt, både för honom och den här mamman. Factually.
Med det skulle också Depp-trollet få sig en ordentlig snoksmäll och kanske släppa taget helt och hållet? Gör ingenting alls. Är oerhört efterlängtat. Faktiskt. Är inte så mycket för våld egentligen men när det gäller Depp-troll får man slåss med det man kan.
Någon undrar om det är jobbigt?!
Ja. Skitjobbigt. Men man har inte så mycket att välja på, det finns bara en väg, framåt, och jag måste ju tro på att det ska bli bra. För hur skulle det annars bli???
"Ja. Men. Det här med skolan då. Att det inte fungerar. Det måste ju vara jobbigt"?!
Eeeeeh.
Ja.
Skitjobbigt.
Som att slåss mot väderkvarnar kanske? Eller att åka Vasaloppet otränad. Simma Vansbrosimmet utan våtdräkt. Vansinnigt jobbigt.
Man får träningsvärk. Mjölksyra. Som ett brev på posten.
Och så bestämmer man sig. Det finns annat än skolan. Faktiskt. Man kan plugga närsomhelst i livet. Det behöver nödvändigtvis inte vara precis just nu och det finns annat att göra än att försöka trycka runda bollar genom fyrkantiga hål. Spela handboll till exempel. Laga mat. Bara göra sånt man är bäst på ett slag och bli glad igen. DET är grejen!
Sen ska tant sova.
Helt rätt! Ingen tvingar en att gå i en skola som inte funkar! Det kommer fler tillfällen. Kanske det inte ens behövs i det långa loppet!
SvaraRaderaGe honom en megakram, jag tror på honom!
Kram till dig också!
Håller med! Skolan kan göras senare! Kör hårt! KRAAAAM!
SvaraRaderaVet du Cina, jag får tårar i ögonen när jag läser det här. För hur det är, för hur ni har det, för hur vi har det, för hur du kämpar, för hur jag kämpar. Men mest tror jag att jag får tårar i ögonen av att du är så jäkla bra och beskriver det så jäkla bra. Alla kanske inte ska gå i skolan. Eller kan göra det sen. Så sant. Men jag förstår tankemödan innan du har kommit dit. Jag är väldigt glad för din sons skull att han har just dig som sin mamma.
SvaraRaderaNär jag läser hos dig så tänker jag: "Hur orkar hon? Hur orkar du?" Och så kommer jag ihåg att den frågan fick jag också ibland. "Hur orkade jag?" Det är väl bara så att man orkar det man måste. Oavsett om man vill det eller inte. Man måste orka, även när det är som tyngst. Det går inte att välja bort.
SvaraRaderaOch jag säger som "I will" att jag är så glad att din son har just dig som mamma och att hennes son har just henne som mamma. Så är det bara!
Ezter: Nä. Nu gäller det att få i honom hoppet igen. Att han duger.
SvaraRaderaKram!
Spader Madame: Visst är det så!? KRAM!
I will…: Ja, många tankebanor har byggts i den här hjärnan…… TACK för dina fina ord! Vi kämpar bra, både du, jag och våra söner!
Cicki: Jag vet inte hur jag orkar. Egentligen. Man bara måste! Dina ord värmer! KRAM!