Vedermödor del IMXLV

För att vara torsdag känns det ovanligt mycket kvar av den här jobbveckan. Om någon frågar mig. Jag skulle hellre, förlåt arbetsgivaren, gräva fram mina julkartonger och pynta radhuset just nu. Jag älskar julen! Nämligen. Baka lussekatter till ett kalas i helgen står också på agendan. Handla presenter till en blivande 16-åring likaså. Och så klart, få kontakt med Store Brorn´s kontaktpersoner i ungdomsprojektet som han ska tillhöra. Men det, mina vänner, verkar lika svårt som att äta munkar utan att slicka sig om munnen. Stört när omöjligt. Så jag anar att om det varit snårigt i skolvärlden är det ingenting mot att ratta i ungdomsprojektvärlden. Jag hoppas att jag har fel. Att deras telefonsvarare bara tillfälligt är ur funktion, för när ungdomar som har det lite trassligt i tillvaron väl bestämmer sig för något gäller det att vara på tå och smida medans järnet är varmt. Eller nåt sånt. Då har man INTE tid med långa handläggningstider, svammel om tillhöra ena eller andra gruppen eller kanske skulle man…….. NEJ. Det ska man inte. Man ska ta tag i ungdomen omedelbums, sen svamlar man, mumlar och hummar utom räckhåll för den unge. Att det ska vara så svårt! Men att forcera telefontider, få tag på rätt personer och rådda runt har vi gjort förut. Börjar liksom bara om. Suck och håhåjaja. 

Kommunens växel är ju ett nytt område för den här donnan men jag blir snart bundis med telefonnissan om det ska fortsätta så här. Nya kompisar är ju alltid trevligt!