Rapport från Radhuset

Förra torsdagens planer att orka göra något efter jobbet gick i stöpet direkt. Nästan. Klockan 1500 torsdag em fick jag hasa mig hem då ett migränanfall av värsta sort brutit ut. Jag hann i alla fall hem innan jag började kräkas och det var jag glad för. Om man nu kan vara glad över något alls när man har  migrän.
Ja. Sen låg jag i sängen. Totally däckad.
Fredagen kom. Största Systerns födelsedag. Att åka och fira henne var ogörligt men som den underbara unge hon är, skjutsade hon först Store Bror till och från praktiken, sen kom hon och la sig bredvid mig i sängen ett tag. Så låg vi där, 27 år senare igen och jag snusade henne i håret precis som jag gjorde då, klappade lite på henne. Sen for hon vidare mot födelsedagsfirandet och jag somnade om.
Lördag förmiddag vågade jag mig upp. Vad soligt det var! Lite för ljust faktiskt.
Lilla Syster hade modevisning och det ville jag ju inte missa när jag nu kunde stå på benen. Stora Systern med pojkvän hade kommit hem och tog med sig mamman.

Ja. Så där har det hållit på. Jäkla huvud! Det ger sig inte helt heller. Det har ju varit Valborgsmässoafton också, vilket i och för sig kan ge vilken förälder som helst huvudvärk. Här var vädergudarna nådiga och regnet öste ned hela kvällen. In alles halv elva hämtade jag Lilla Systern med pojkvän, inte en minut för sent, de höll på att drunkna och frysa ihjäl…..
Store Broren var i "säkert" förvar på krogen, han blev åtminstone inte blöt av regnet.

Han har för övrigt nått ett av sina drömmars mål, vilket är en stor seger och revansch för en hel massa saker. Egentligen tarvar det ett helt eget kapitel men ni som hängt här ett tag vet hur resan har varit….. inte helt enkel. För att uttrycka det kort.
Jaha. Och målet?!
Jo. Att spela i Allsvenskan. Handboll då´rå. Målet är nu nått. Ungen och laget spelade till sig en plats i allsvenskan i söndags och vi har alla gått i lyckorus sedan dess. För det är stort. Väldigt stort. Så där stort så mamman då och då börjar gråta av lättnad, glädje och insikten om att varje kämpasekund varit värt det när jag såg hans glädje efter matchen.
Vi har pratat en hel del han och jag. Jag försöker ju översätta handbollen till att gälla även andra saker. Att man behöver en coach som tror på en, att man behöver hitta rätt position och plats i "laget", att man gör upp taktik som inte alltid håller utan man behöver planera om, hitta nya anfallsvinklar, annat försvar, ibland vinner man, ibland inte o s v. Handboll är ju något han gillar så jag hoppas att "översättningen" gör sitt. Och praktiken går ju bra, han hänger med laget även utanför planen o s v.
Jag känner hur mycket kraft det tagit genom åren. Ur-slut. Jag har en aning om det ordets innebörd och det känns som vi nu gått in en annan period. Det är lite mer laid back. Beslutet att inte gå i skolan har skänkt frid över ungen och radhuset, praktiken fungerar, handbollen fungerar. It´s good enough!

Idag är jag ledig. Fixa altan står på agendan och till kvällen avtackning av en kollega. Lilla Systern är inte ledig från skolan och en akutskjutsning har stått på schemat so far. En försovning från flickebarnets sida gjorde att jag raketstartade morgonen med att hoppa i jeans o tröja och for till skolan med henne i bilen. Vänta nu??? Sa jag frid över radhuset………???? Nåväl. Vissa delar är sig likt. Tonårslivet. Men det är bra att känna igen sig. Hur skulle det annars se ut?????