Livsviktigt

I går fick jag en fin komplimang av min väninna. En som inte handlade om utseende eller mitt radhus utan om mig. Bara om mig. Mitt sätt att vara. Att jag inspirerar henne med mitt sätt att handskas med världen även när det stormar som mest. Att hon därför ofta tänker på mig när det inte går som hon tänkt, vad jag skulle sagt och gjort. Att mina ord "vad spelar det för roll egentligen"? ringer i hennes öron då och då när hon behöver ta olika beslut.
Det gjorde mig glad. Väldigt glad. Och förvånad.
Ja. Vad spelar egentligen saker och ting för roll?
När saker och ting ställs på sin spets så är ju så mycket av det vi tror är viktigt, helt oviktigt och "viktiga listan" skrivs om. Materiella ting hamnar långt ned i prioriteringsordningen och gemenskap med dem man tycker om och hör till blir det viktigaste. Att "jag gör det sen" försvinner som begrepp för man vet inte om "sen" kommer.
Vi diskuterade det en lång stund. Mycket med anledning av hennes cancer som härjar i hennes kropp, att hon inte vet hur länge hon får stanna här med sin familj och oss andra. Att tiden är utmätt på ett helt annat sätt än när man trampar runt utan sjukdom. Vad som faktiskt är viktigt när man tvingas se verkligheten avskalad och naken och kanske inte har oceaner med tid. Att spela julmusik två månader innan jul för att man älskar julen, att hoppa i lövhögar och ligga på gräsmattan och se höstmolnen dra förbi i en faslig fart, att cocoona i soffan med osnutna tonåringar, att känna den lena glasyren på favoritkaffemuggen i händerna inlindad i en filt på altanen en kulen höstkväll med en brasa sprakande i eldkorgen. Det är helt plötsligt livsviktigt.
När hon sen satt en lång stund med mitt fina barnbarn i knät, ja då kunde ingen av oss hålla tårarna tillbaka men vi lät det vara så. Och när mina fina kids frågade henne om hon var rädd, knöt det sig i magen men jag blev glad över den ärliga frågan och svaret. "Ja".
Idag känner jag gårdagen i hela mig och det blir en lugn dag. En torsdag i november.