Bolltrollare och fredagsmys i sikte!

Hos sjukgymnasten igår fick jag ryggmassage. Gudomligt skönt. Så där så att tårarna bara rann.
"Islossning" kallar hon det för. Först tränade jag balans i sittande ställning. Låter ju plättlätt men för en som varit totalt vilse i pannkakan inklusive kroppen så är det en match, jag lovar! Hitta mittlinje, hållning och att andas samtidigt! Känna sittknölar och fötter utan att rasa ihop som en säck.
Vi pratade mycket om de här brottningsmatcherna jag har inom mig hela tiden, vad som är verkliga förväntningar kontra sådana jag skapar själv utifrån mitt sätt att förhålla mig till omvärlden. Verkligen svårt.
Så fick jag brev från en kurator. Jag gick ju ifrån min i höstas när jag tyckte det blev lite för mycket "det är bara att du tar och skärper till dig lite så ordnar sig allt ska du se". Nä, jag har skärpt mig så till den milda grad att jag alldeles tappat bort mig och jag orkade inte höra fler förmaningar.
I alla fall.
Jag fick en ny som var bra men som slutade ganska så snart efter vårt första samtal. Sedan dess, november, har jag stått på väntelista till en ny. Tillbaka till brevet jag fick igår:
"Du är placerat i kö och förväntad kötid är tre månader från dags dato". Eftersom jag då redan väntat i tre månader på att få en kallelse så blir det ju då sammanlagd väntan på sex månader. Och då är jag ett "prioriterat fall", d v s redan inne i rehabilitering och "det är av yttersta vikt att rehabilitering fortskrider utan uppehåll .....". Mmmmmm. Det kostar på att inte vara riktigt i form kan jag säga. Nä, det är inte akut och jag överlever. Skulle också ha ett och annat att inlägga i debatten om psykisk ohälsa, vad dessa evinnerliga väntetider faktiskt gör med folk men men.  I rest my case. Man behöver ju inte springa på alla bollar. Har jag hört.