Jag är ingen vårmänniska. Det bara är så. När andra faller i trans över vårsolen och vänder vinterbleka ansikten mot solen, går jag in och drar ned persiennerna. Jag blir deppig, om möjligt ännu tröttare och håglös. Det brukar hålla i sig i sisådär tre-fyra veckor och sen vaknar jag en morgon och "det" har runnit av mig. Jag brukar inte hetsa upp mig så mycket över detta faktum utan genomlider de här veckorna helst inomhus och de som känner mig vet om det och har slutat tjata om utefika och långpromenader i vårsolens glans. Precis som jag låter dem vara i september när det är min bästa månad på året och andra får panik över höstmörkret som närmar sig obönhörligen.
Tror att det är lite kopplat till min migrän, jag har, om möjligt, fler och kraftigare anfall på våren och det är väl nåt med ljuset en viss tid på året. Sen är det fult ute också. Kallt på nätterna, halt och eländig och skitvarmt mitt på dagen. Grusigt och svart, ful, hård snö utspritt här och där. Say no more.
TROTS detta våranfall har jag haft bästa helgen på länge! Träffat alla kidsen, Lilla N och Bästa Väninnan, lugn och fint och så gick ju Frans direkt till final i mellon! Hurra. Over and out!
Hoppas det vänder snart för dig! Jag tycker våren är fin. Nya blommor tittar fram, knopparna kommer... Dock den förb-de snön som hela tiden kommer i år, den är tråkig!
SvaraRaderaJag är PRECIS likadan. Kan inte med det här ljuset. Försöker tycka om det, men det går lika dåligt varje år. Sitter på balkongen, visst det är skönt med värmen, men jag blir gladare när jag får gå in. Skönt att vi är fler <3
SvaraRaderaEzter: Man tycker helt enkelt olika! ;)
SvaraRaderaI will not....: Ja, jätteskönt att vi är fler! <3!