Idag har jag varit hos min sjukgymnast. Det blev inga övningar idag, det blev samtal. Hon jobbar så också. Jag berättade för henne att jag tycker att hon är den enda behandlaren jag träffar som faktiskt förstår mig och som visar och ger mig övningar utan att jag känner det som något krav. Jag är överkänslig för krav och press, rent av superallergisk. Jag får kraftiga reaktioner när jag utsätts för det. Igår kväll kände jag mig lite klämd av ungdomarna vilket resulterade i ett megaargutbrott från min sida. Väldigt pedagogiskt och föredömligt. Not.
Men, det är nu inte den lättaste plätten att leva med unga vuxna, att vara ensam med ansvar och omsorg och igår brast jag. Idag har jag förlåtit mig själv. De också. Himla tur! Jag HAR inte samma ork och energi som förut, det bara är så.
Sen noterar jag att mina avslappningsövningar, mina tagna "egenstunder" i veckan verkar ha haft resultat: Ingen huvudvärk! So far. Jag gör framsteg och är glad för det lilla!
Min sjukgymnast var också jättebra även att prata med. Nu är det snart ett år sen jag var där. Skulle på alla plan behöva gå dit, men det känns dåligt att man inte klarar av att fortsätta på linjen hon lärt ut... Ha en fin fredag och Valborgshelg!
SvaraRaderaSå bra att hon finns, sjukgymnasten! Jag kan också känna press på att leverera hos vissa och då blir det inte bra. Och bra att du sa det till henne! Bra-fredag!
SvaraRadera