Att prata om elefanten i rummet

Elefanten i rummet. Den som alla undviker men man vet att den är där. Psykisk ohälsa. Det är en sån elefant. Jag önskar att det inte var så. Att en stukad själ inte var så skrämmande samtidigt som jag förstår att det är så. Man blir rätt ensam i något fruktansvärt svårt, en anhörig som pratar om döden som andra pratar om att gå och fika. Jag förstår det. Det skrämmer. Det är otäckt och ja, det är det. Så, det finns ljusa stunder också. Så klart. Likt grästuvor i ett träsk och vi hoppar från tuva till tuva. Aktar oss för alligatorn, de svarta tankarna, närvarande mer eller mindre. Nafsar oss. Men vi hoppar. Mitt i skuttet känns det ganska bra, glatt och befriande, skrattigt och luftigt. Från tuva till tuva. Vi ska nå land!