Däckad och att se framåt

I två dagar har jag legat däckad i migrän, platt fall. I går var det åtminstone mulet och grått, idag har det sprutat sol över bygden så jag har haft neddragna persienner för att stå ut. Tror att det släppt nu och då infinner sig TRÖTTHETEN. Som om jag sprungit maraton. Det har jag inte, väldigt långt därifrån.

Ikväll har jag kravlat mig upp och pratat med sonen i telefon flera gånger. Har ett behov av det just idag. För ett år sedan exploderade vår värld när han mådde så dåligt att han inte ville leva längre. Han räddades och vägen hit där vi är idag har varit krokig, bräcklig, skakig men ändå rak. Framåt. Ömsom tungt men hoppfullt, ömsomt nattsvart och fasansfullt. Här, där vi står idag, starkare och så otroligt tacksamma för oss känns det precis så: tacksamt. 

Jag har också lärt mig att man klarar mer än vad man tror om sig själv, att psykvård kan vara värdelös ibland och alldeles fantastisk när man hamnar rätt. Han hamnade rätt till slut och de släpper inte taget om honom. Ibland behöver man någon som går bredvid och håller en lite bakom ryggen så där. Som är beredd att ta tag i handen om det vinglar till ordentligt, ett stadigt grepp, nån som inte släpper taget på vägen tillbaka. 

Vårdagjämning. Ljusare tider. Vi tror på det!