Sånt som lyfter

Jag dras ju med en inre oro, ångest. Ständigt och jämt i varierande grad och det har varit så så länge jag kan minnas. Då och då lyckas jag hålla det i schack och det är verkligen befriande. Då och då gör jag inte det och det är förlamande. Energikrävande och jag kan vara en pina för omgivningen, jag är inte med fast jag är på plats. Fysiskt.

Igår var en sån dag. Gick hem tidigare från jobbet och väl hemma somnade jag direkt. Sov i ett par timmar och vaknade av mess från Lilla Systern. Hon och pojkvän var hos min mamma, mormor, och klippte mamma och moster.

Ville jag komma?

Jag orkade inte men fem minuter senare hörde Bästa väninnan av sig som satt på en balkong i Torshälla, 20 minuters bilfärd från mig. Orkade inte med det heller men blev inbaxad i bilen och körd till nämnda balkong. Där blev det alkoholfritt bubbel och babbel i en timme eller två, kaffe och hemlagad hallonkaka innan jag blev hemkörd och det kändes rätt lugnt.

Idag börjar det om. Har mest lust att krypa ur skinnet men andas, vankar och andas igen. This will pass too. Tänker jag för att stå ut.

Jag vet. Jag ”borde” ju vara happy girl, köpt hus, ska bli sambo och allt. Har fina kids som det går bra för och bilen går bra. Och jag är happy. Också.

Ångest bryr sig inte om sånt. Det är liksom baksidan av det som är synligt för andra. I bloggen, i sociala medier. Det där som är med mig även fast bilderna ör blå himmel, höga alptoppar eller kaffe runt knuten. Den andra sidan. Som jag önskar mer balans. Och nä. Det hjälper inte att ”fånga dagen”, den fångar mig. Precis nu är det ju väldigt olämpligt att bli down så det brakar med allt som ska fixas. Ångest bryr sig inte om sånt.

Bästa Väninnan tog för övrigt bild på Hjärtat och mig på balkongen igår. Jag ser glad ut och det var jag. Vad jag tänker idag när jag ser bilden??? 

”Det börjar synas att jag gått upp i vikt”.

Inte:

”Vilken fin bild, det var ju så mysigt att sitta där igår”.

Ibland blir jag trött på mig själv.

Over and out.