Att ratta mellan hormonsvängar

Att jag är ur gängorna är ingen hemlighet. Jag jobbar, åker hem, sover, jobbar, åker hem, sover. Ibland jobbar jag inte hela dagen heller utan måste ta ledigt för att åka hem och: sova.

Jag är inte särskilt trevlig hemma heller. Orkar inte hålla ihop.

Alla säger att det är för mycket runtomkring. Jag själv känner ju att runtomkringet är INGENTING mot vad jag haft att deala med förr om åren.

Nä. Kanske delvis.

Jag tror att det är klimakteriet. Rakt av. Den här donnan, Moi, mår inte bra av det. Jag känner ju att det är inifrån. Som en vulkan. Arg. Ledsen. Förtvivlad. Tvivlande. Trött. Misströstande. What??? Jag brukar inte misströsta, jagbrukar kunna hitta galghumor i de mest dråpliga situationer för att ta mig vidare mentalt frisk. Jag.känner.inte.igen.mig.själv. Helt enkelt.

Men jag ska VARA som vanligt. Kunna prestera på jobbet fast jag knappt sover nåt och hjärnan är som slime bortåt 15-blecket. Vara en tolerant,  överseende och trevlig kollega i alla lägen när det mest liknar ett vulkanutbrott inombords när vissa saker sker. Ja, och så kommer då utbrottet på hemmaplan. Det räcker med att Hjärtat står i fel väderstreck så är det igång. 

Nu svär jag: fy fan säger jag bara. 

Hormoner, hormoner, hormoner. Och supermigrän trots medicinering. Mår som en pytonorm. Hur länge då???

Jag äter bra, rör mig, är ute, försöker göra roliga saker, får hormonspray, får inte hormonspray, äter antiinflammatoriskt och inte. Jag är lika arg, varm och ledsen i alla fall.

Vad vården säger orkar jag inte ens gå in på. Har nu hittat via min massör, en kvinna som ger akupunktur mot besvär som mina. Hoppas vid högre makter att det hjälper. Om så bara för några timmar.

Slut på meddelandet.

Nu ska jag skruva ihop hittade skåp. De var placerade på fel hylla hos byggfirman och då är det ju inte så lätt. Nåväl. Hjärtat åkte dit och hämtade dem när de väl hittade dem.

Hans arga fiance fick stanna hemma. Bra drag tror jag. För alla inblandade.