Dagens mission är att få mamma och Maken klippta. Inte av mig dock, tack och lov utan Lilla Syster har packat sina frisörattiraljer och fixar det. Utomhus. Jag är sällskapet.
Tänkte mig en cykeltur till Lilla Syster i stan och så åker vi hennes bil tillsammans ut till mamma.
Hjärtat fixar med uthuset. Detta evighetsgöra men det blir fint. Det är över hundra år gammalt. Känner nästan lite vördnad över det och ja, ibland pratar jag med huset. Kan ju låta knäppt men man sliter inte bort ruttna brädor eller karmar utan att säga till först. Tycker jag. Hjärtat är skeptisk till mina tankar kring detta men vad vet man?
Igår bytte han t ex brädor på dörren till extrarummet, satte tillbaka gamla låset och handtaget. Idag går dörren inte att öppna, låset vägrar.
”Men det gick ju att låsa igår” tyckte Hjärtat.
Min förklaring:
”Dörren är i chock. Du hade väl inte förklarat vad som skulle hända helt enkelt. Och idag är låset tjurigt. Du får väl prata snällt till dörren”.
Behöver jag säga att jag fick en konstig blick?
Jag är lite ledsen inombords fortfarande. Saknar också Lilla och Stora Systern i gästrummet. Alltså, jag fattar ju att de inte kan bo här jämt, de har sin egna liv men jag tycker om när de är här. Det är tryggt och vant. Som det varit största delen av deras liv. Strumpor i hallen, smink i badrummet, en miljon handdukar, kläder på golvet .... blev jag verkligen galen av det där i radhuset???? Nu saknar jag det.
Stabil? Jag? Verkligen inte.
Nu cyklar jag ut i sommaren och gör som Mia Skäringer säger: för att ”skalla dagen”.
Over and out.
I tankar och känslor är man väl sällan konsekvent?
SvaraRaderaKlart han får vara snäll mot dörren och förklara sig😉en hundraåring får man behandla med respekt minsann. Du får vl annars ta ett snack med den?