Ljus i tunneln

Har äntligen fått kontakt med en läkare via vårdcentral för en tid för att prata om klimakteriet. Detta helvete, rent ut sagt. Men jag funkar ju så, får jag bara vetskap om att någon tänker ta sig an mig en stund så känns det genast bättre. Inte i kroppen men för psyket. Tror väl inte på några mirakler men något som gör att det känns bättre än just nu.

Annars har veckan bestått av jobb, försöka hålla mig vaken på kvällarna och mest vimsat omkring. Igår kväll fick jag spunk och spader över vår farstu där allt hopat sig över sommaren. Den fina grå skänken var överhopad med verktyg, dammtillbehör, kvitton, bilpryttlar, penslar m m. Och skåpet under var överfyllt, det gick inte att pressa in ett frimärke ens. Bra jobbat under det år vi bott här.

Ut med alltihop och brutalrensa. Fixade korgar och sorterade, en hel hög ska ut i garaget o.sv. 

så skönt det är att rensa. Antar att man rensar inombords samtidigt, saker och ting ska skramla på plats av allt som far runt i huvudet.

Nu är det gjort.

Om jag nu bara får Hjärtat att ställa undan sina pingisgrejer också, åtminstone över helgen, så kommer jag vara helnöjd. Över farstun. Alltid något.

Nu mot jobbet och sedan: helg! Nästa vecka tar vi upp simningen på fredagsmorgnarna, längtar!!!! 

Har inget ”före-foto” men prylarna ovanpå skänken syntes knappt. Hittade min lilla rosa ljuslykta, den hade kommit under högarna. 


Att öppna ett skåp och se vad man har. Det är för övrigt mormors gamla linneskåp. Hade inte hjärta att måla över den turkosa färgen på insidan av dörrarna när jag gjorde skåpet grått. Lite mormor kvar i farstun känns fint.