Från yster till dyster. Att mota det i grind.

I lördags var jag som sagt på promenad, eller, ”strosing around” med väninnan, sambon och Hjärtat. I det sällskapet är jag den ystra kalven som skuttar hit och dit, känner på saker, klättrar upp och klättrar ner, upptäcker och förundras, fotar massor och hamnar ständigt efter. Inte lika graciöst, enkelt och lätt som för ett par år sedan, det är då ett som är säkert. 

”Var är hon nu”? har jag hört Bästa Väninnan säga en miljon gånger genom åren, eller mig själv hojtandes:

”Jag är på väg, jag ser er” .....

De andra skrider fram, njutbart, raka vägen. Så hade de också alla skor i behåll och noll skrubbsår när vi kom tillbaka till bilen medan jag fick leta under stora fallna eken där min sandal ramlat ned i ett skrymsle. Att vara rastlös även under en promenad .... 

Men men. Dylika perioder följs ju så av en inte lika yster period har jag lärt mig. I går kväll somnade jag nästan stående strax efter 20.00, i morse kände jag att ”den”är på väg, men låtsades inte om det utan hoppade på cykeln och for till jobbet som vanligt.

Raka vägen. 

På hemvägen tog jag svängen förbi biblioteket för att byta lästa mot nya. De har självservice men jag lyckades inte så bra för det pep och tjöt när jag skulle gå ut genom dörren. Så jag fick lomma tillbaka till barsk bibliotekarie som rättade till mitt misstag. Jag förstod att hon var sur på förhand för jag hade hört hur hon hutade åt ett par tonårstjejer som gjort  livet surt för de flesta på bibblan en lång stund genom att gapa, skrika och kasta papper omkring sig. De blev avhysta in på småbarnsavdelningen för ”det verkar som ni hör hemma där”. Det var droppen för tjejerna och de tystnade faktiskt. Men de hade rubbat cirklarna för bibliotekarien så hon orkade inte med en stolle som inte kunnat larma av böckerna själv. Hon är förlåten. Jag vet ALLT om dåligt humör, kort stubin och röda fläckar på halsen av uppdämd, plötslig ilska.

Sen cyklade jag raka vägen hem. Fast det gjorde jag inte utan körde fel, det blev längre än jag tänkt och motvind. 

När jag kom hem kände jag i alla fall att ”den där deppigheten” håller på att nästla sig in. Motad en dag, gott så. 

Solen skiner, jag har cyklat, jobbat, lånat böcker och cyklat hem. Duger rätt bra faktiskt, en måndag i augusti. 

På upptäcktsfärd nära vattnet, över stock och sten .......

Men jag kan stå fint också. Bästisen och jag.