När det brinner till i peruken

Och Lambertz, vad ska man säga? Jag är fortfarande förstummad över det jag såg och hörde på tv när han stod i sin trädgård och gjorde sitt uttalande.

Inom mig kokar det av ilska och frustration att vi inte kommit längre. Jag blir arg när jag, precis som många många många  många andra kvinnor, tänker på hur många män vi stött på som tar sig friheter, inte lyssnat, inte brytt sig. Som tyckt att de varit i sin fulla rätt just för att de verkar utifrån en helt annan position. Att vara man. 

Inte alla män. Naturligtvis. Det är bäst att tillägga det så ingen ska bli kränkt i onödan. 

Att vara kvinna och inte bli trodd utan ifrågasatt, rannsakad utifrån och in, skuldbelagd, det är ingenting emot en kränkt man. 

Jag tänker på medias hantering av Lambertz och det gör mig kräkfärdig. Kvinnan befinner sig nu, vad jag förstått, i skyddat boende p g a hat och hot. För mig är det obegripligt att någon som erkänner inför hela svenska folket att han inte kan hålla sin penis i sina egna brallor för han är ”svag i köttet och anden” ges utrymme i media. Varför bröt ingen sändningen, drog ur sladden eller ropade ”skämmes ta mig faen”?

Han är långt ifrån ensam. Så många lemmar, händer och fingrar det finns som lever sina egna liv rätt som det är för att ägaren av dessa tänker med något annat än huvudet mellan axlarna. Det är sannerligen ett problem. Oftast kommer de undan. De blir plötsligt svaga, får en släng av ”Vikinga-sjuka”, tappar impulskontrollen, uppfattar inte signaler, förstår inte ett ”nej”  eller annat i all oändlighet. 

Kan vi koncentrera oss på situationer ur ett kvinnoperspektiv en liiiiiiiten stund? Fem minuter? Tio? Ah, nej jag fattar. Inte tio minuter. Hur SKULLE DET SE UT??? 

Fan. Jag är arg, trött och uppgiven.

Jag hoppas att jag gett mina döttrar och son kurage nog att orka, våga och vilja stå upp i en skev värld från sina olika perspektiv. Jag har hopp om det trots allt men ibland, ibland blir jag trött.