Ögon känsliga för grönt och när ett barn fick sitt namn

Juni. Så vacker och sorgesam genom åren. Igår fick vi en blandning av båda på dopet. En lite pojke fick sitt namn, kusinerna sjöng så hjärtskärande vackert och en plats i bänkarna var påtagligt tom då mamma alltid älskade sammankomster.

Det var så känslosamt att vara i samma kyrkorum där mamma begravdes men nu i glädje. Vi grätskrattade när vi klappade händerna åt sången, vi var flera som härmade mammas sätt att klappa och det var förenande på något sätt.

Dopbarnet var på glatt humör och tittade förnöjsamt och lite eftertänksamt på oss där i bänkarna.  Efteråt begav vi oss till församlingshemmet för lunch, fika och lite andra roligheter. Vi gick tipspromenad på temat dopbarnet, spelade boccia och ringkast och så paketöppning. Jag hade stickat en babyfilt och när någon frågade hur lång tid det tagit att sticka den var svaret: ”Fem streamade säsonger av Chicago Fire”.

Det blev en lång dag, vi åkte strax för 11 och var hemma vid fyra-tiden. Jag hade tänkt plantera lite växter men däckade i uterummet och sov i två timmar, känslomässigt utmattad men glad och nöjd. Resten av kvällen stickade jag framför tvn, följde halvdant med i någon film om skogsbrand och Hjärtat hängde i sitt ljudrum. Ingen av oss kunde somna i rimlig tid eftersom vi sovit sent på eftermiddagen. Ur led kom tiden. Sen sov jag som en kratta i alla fall, Stora Systern är hemma men var på galej och vips, går jag in i något gammalt mode och kan inte sova ordentligt förrän jag vet att hon är hemma. Mystiskt!

Idag inga planer alls, dahliorna behöver få komma ner i jorden och jag behöver en mjukglass att inta i närheten av vatten. Det känner jag bestämt.

Kyrkan.


Utsikt från kyrkorummet.

Dukningen, gulligt.