Et ord på vägen

Ser att det är en månad sen jag skrev något här. Så kan det gå när verkliga livet ångar på och orden liksom tar slut. 

Månaden kan summeras med: förkylning, bihåleinflammation, feber, hosta from hell, kvaddat knä med inflammerad slemsäck till följd (gör ONT), ännu mer förkylning, tappad röst och så toppades det med: magsjuka som jag nu återhämtar mig ifrån.

Inte så mycket glada hoppsa-steg i mars så här långt alltså.

Hjärtat har navigerat sig genom det hela och hållit sig frisk, lyllos. I helgen sågade han ner vår häck mot gatan och jag satt inne och tittade på. Då tyckte jag det var trist att inte orka vara med, sopa och göra fint. Det får bli sen.

Nä, en helt oglamorös tid passerar där Ipren, Cocillana, Kåvepenin, te och skorpor hållit mig uppe. 

Men, men. Även detta ska passera och tänk att man kan längta så efter sina rutiner som en då och då kan få för sig är tråkiga, jobba, träna, städa, laga mat, promenera och så vidare. Det vanliga. Jag älskar det vanliga ju märker jag nu.

Nåväl. Slut på deppet. En dag till hemma och krafterna har återvänt så jag kan gå tillbaka till jobbet på måndag hoppas jag på.

Under tiden har Stora Systern vidgat sina vyer och varit med sitt jobb i Bangladesh några dagar. Det kom fina rapporter därifrån, så annorlunda och så viktigt jobb de gör, Water Aid, där hon jobbar. Men ja, det var skönt när hon rapporterade att hon var hemma igen …

Jag tyckte väl lite synd om mig själv också vid något tillfälle så jag har bokat in en vecka i Torrevieja i maj, samma tid som förra året. Med en skillnad, i år följer Hjärtat med. Det känns gott att ha något att längta till. Sol. Värme. Bara-vara-dagar.