Den här veckan har det varit lite oro i lägret sedan mamma, d v s jag, deklarerade att "den här helgen kommer inte jag att vara hemma. Jag åker till Stora Staden". Aaaooojjjsss, vad DET blev jobbigt då!
Reaktionerna låter inte vänta på sig.
"Ska du vara borta hela helgen"?
"Ja, jag kommer hem på måndag".
"På MÅNDAG"???????
"Ja, jag är hemma när ni kommer från skolan".
"Ååååååhhhhhhhhhdddddjjjjjschhhhhhhh. Tråkigt"!
"Tråkigt? Jag tycker det ska bli roligt och trevligt att komma iväg lite"!
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHH! Du har ju varit i London ju"!
"I oktober min älskade vän. Det är ett tag sedan".
"Lucia, du var borta på Lucia"!
Hoppla tänker jag. Där ser man. De, d v s barnen, har minsann stenkoll.
Lilla Syster sitter tyst och funderar.
"Du var faktiskt borta på nyår också"!
"Ja, ja. Men jag vill och behöver också träffa mina kompisar. Det kan ju ni göra varje dag"!
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHH"!
Och så här håller det på. Men jag håller fast vid mitt. Det är en helg som mamman och älskade Sambon ska vara i Stora Staden, träffa kompisar och bara vara vuxna. Det är spikat sen länge. Jag sätter ju inte ungarna i brevlådan och gömmer nyckeln i tre dagar precis. De ska vara hos sin pappa som har ordentligt tak över huvudet så med andra ord, Prussiluskan göre sig icke besvär! Men jag ska bara vara där. Hemma. Finnas i fall att. Och det är klart jag finns. Den här helgen på avstånd. Mobilen fungerar. Datorn likaså. Godnatt-sms skickar vi som vanligt när vi är ifrån varandra. Tänk så mysigt det blir när vi ses på måndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar