Det går framåt

Dagarna går fort, knappt hinner jag fånga en när nästa är på ingång. Sedan mitt senaste inlägg i blogg-världen har det hänt en del och jag beslöt mig för att landa i det. Ta det "lite piano" och smälta lite intryck, avtryck och påtryckningar. Hur det gick??? Mjnja. Ja. Ganska bra, tror jag. Jag gör framsteg. Inga psykbryt av större slag, lite tippningar hit och dit men jag har kommit upp på banan snabbt igen. Jag håller i!
Vardagsrummet börjar ta form med färg och tapeter. Älskade Sambon dansar inte bara som en gud, han är väldigt bra på att tapetsera också. Det gååååååår ju bara inte att låta bli att bli förälskad igen och igen när jag ser honom gå där stolt som en tupp och inspektera de helt perfekta tapetskarvarna. Eftersom vi knappt har några möbler alls i det rummet för tillfället, finns det ju plats för en och annan svängom också. Nu missade vi ju Dansbandsgalan i lördags men vi behöver ingen musik. Vi dansar ändå och ungarna lider och försvinner som isglass i solsken.
Dansbandsgalan ja. Kan ju vara roligt att titta på. Men roligare ändå är att se Store Bror spela handboll och "spöa" lag efter lag i sin årsklass. Ja, så himla bra var de att de vann hela klabbet för pojkar -96 i Kempa Cup. En seger för laget och för Store Bror som älskar sin handboll över allt i livet, som håller honom social och självkänslan växer. Gör gott i mamma-hjärtat också!
Medan jag var publik på plats vid finalen satt resten av familjen hemma vid datorn och tittade på matchen via Webb-tv, vi höll kontakt via mobilen. Det var bra, för jag ville ju vara uppdaterad med hur det gick för Stora Systers Pojkvän som spelade fotboll och fajtades för att hålla sig kvar i Superettan. (Ja. Vi gillar idrott. Ibland kör det ihop sig! Helgen = tapetsering, handboll, fotboll, javisstja. Vi behöver mat också! Vem lagar? Va? Vem? Jag? Näe. Joe. Ok. Då).
I söndags kväll kunde vi så samlas alla för att äta middag tillsammans. Ja, inte Största Systern då som jobbade på banketten för att fira Lilla Stadens 350-års jubileum, men vi andra. Det var mycket taktiksnack, tapetsnack, skratt och prat. Ja, vanligt liksom. Det tycker jag är skönt!
Denna vecka har ungarna lov. Kanske kan jag få hjälp med att kratta upp löven i trädgården. Eller inte!?