När jag sitter på ett möte med mammor i Föreningen Autism, går det upp för mig att av gruppens tio mammor är det bara två som yrkesarbetar just nu. Vi andra är sjukskrivna. Det har tagit ett tag att komma på det. DET var inte det första jag basunerade ut när jag blev medlem utan man lär ju känna varandra efter ett tag och törs visa sina inte-perfekt-sidor. Anledningen till att vi faktiskt träffas är ju att vi har barn med något neuropsykiatriskt funktionshinder, inte att vi är sjukskrivna.
Förutom att våra barn har liknande diagnoser har vi mammor det: Depression, utbrändhet, ångestsyndrom, panikångest eller som en mamma uttryckte sig: "totalt-jävla-manglad-igenom-omöjligt-skolsystem-och-möten-med-oförstående-förståsigpåare-syndromet".
Oavsett så sitter vi där. Så trötta, så trötta. Kämpaglöden finns förstås. Annars vore vi ju inte där. Men den där känslan av att vara så förfärligt trött att bara fläktens surrande i rummet gör att det är en sak för mycket att ta in. Det är fullt i systemet.
Jag blir peppad och glad över föreningens "mamma-möten", de ger mig styrka och glädje mitt i allt det svåra. De ger mig också insikt i, att man faktiskt KAN bli sjuk av långvarig press och stress utanför det normala. Det är sant det jag känner. Det här händer på riktigt. Jag är mitt i verkligheten där det händer att säkringarna går i huvudet p g a av överhettning. Var köper man nya???!!!
Är det då typiskt "mammor" att bli så här sjuka? Inte vet jag. För att drabbas måste man ju så klart har en sårbarhet men att det skulle vara typiskt kvinnligt. Jag vet inte. Det bryr jag mig inte om. Jag vill bara bli frisk.
Har funderat på att bjuda in Reinfeldt och grabbarna/tjejerna på en prao-vecka eller två. Alltså, innan de ska klubba igenom beslutet om nya sjukförsäkringsreglerna. De har väl inte tid. De har ju ett land att sköta. Ett land som jag bor i. De har inte tid med något sånt här litet och fjuttigt i det stora sammanget Sverige och Världen.
Visst är den där mammasamhörigheten underbar, fast jag skulle nog vilja kalla det föräldrarsamhörigheten för jag har även mött den hos män/pappor.
SvaraRaderaDet är oerhört vanligt med utbrända föräldrar till barn med olika sorters funktionshinder. Det är inte enbart den vanliga utbrändheten utan det är astma, diabetes,fibro och andra stressrelaterade sjukdomar. Det verkar alltid ha varit så. Vi med funktionshindrade barn lever på livets skuggsida när det gäller kampen om våra barns rättigheter. Oavsett vilken färg regeringspartierna har. Faktiskt fick vi igenom mest och bäst förändringar när Bengt Westerberg (fp)var socialminister. Gissa varför? Han hade en nära släkting som hade ett barn som var multihandikappat så han visste hur det var. Så det vi kan önska våra beslutsfattare är att de ska få egna barn med funktionshinder.
Tack snälla rara Cina för kommentaren med styrkekramar och fiffiga tips! Jag har ju ingen föräldragrupp att gå till så bloggandet blir mitt sätt att få känna samhörighet med andra föräldrar till Npf-barn.
SvaraRaderaKänner också att jag är besviken på skolan som gång på gång behöver påminnas om vilket stöd Bus behöver. Förra rektorn var ju så intresserad och kommer fortfarande fram och undrar hur det går för Bus trots att hon numer är rektor för de yngre barnen istället.
Nuvarande rektor har över huvudtaget inte ens hälsat. Ett mejl har jag fått svar på men det är också allt.
Verkar som om väldigt få politiker har en aning om vad det innebär att leva med dessa barn. Men tror jag läst någonstans om en riksdagsledamot som själv har adhd. Med tanke på hur vanligt detta funktionshinder är så borde det ju finnas fler politiker med Npf-diagnoser. Eller som är föräldrar till barn med Npf.
Kram!
Det är så himla skönt med sådana här grupper där man får träffa människor med likadana erfarenheter (vad det nu än må vara).
SvaraRaderaDet har hjälpt mig jättemycket!
Varma hälsningar!
Jag har läst din blogg och förstår att du har det jobbigt.
SvaraRaderaSamhället har blivit hårt och egotrippat = samhället det är ju vi. Det måste vara till stor hjälp att människor med likartade problem kan träffas och stötta varandra.
Jag åt lunch idag men en väninna, som är aktiv politiker.Det du skriver i din blogg om att 8 av 10 mammor på er träff är sjukskrivna,
ville jag diskutera. Har sjukvården,sjukkassan och politiker uppmärksammat detta. Det kan ju inte vara en slump. Jag tror inte att det är barnen med sina fuktionshinder, som gör att föräldrar blir stressade och blir sjuka och inte riktigt orkar med tillvaron. Det är allt kämpande med olika distanser, som skall vara till hjälp, men som inte "ställer upp".Vi är alla olika psykiskt starka och det är vi fysiskt också, och tyvärr ser det ut som om psykiskt sjuka får mindre hjälp att bli friska.
"Politikern" tyckte mitt resonemang var intressant - något hon skulle kanske "ta tag i". Jag tycker att politiker och många myndighetspersoner (vilket ord) lever i en annan verklighet än vi.
En av mina söner fick diabetes när han var 2 år. Insulinsprutor hela livet. Oj, vad jag har stridit för att han skulle ha det bra. Det verkar inte ha hänt så mycket
på 30 år. Vad mammor till barn med olika funktionshinder behöver, tror jag, är avlastning och framför allt - inte behöva slåss som tigrar för sina barns rättigheter.
Sköt om dig och ha det så bra du kan. Kram Viola
Tänk om politikerna förstått att just det fjuttiga är ju grunden för samhället, kedjan är ju inte starkare än sin svagaste länk.
SvaraRaderaOm politikerna hade vandrat hos oss i verkligheten så hade de kanske inte tagit såna knäppa beslut.
Att det är mammor som blir utbrända kan ju bero på att det är vi som oftast engagerar oss i våra barn och våra äldre släktingar, hemmet osv.
Givetvis är det även många män som engagerar sig även om det nog mestadels är kvinnor.
Jag anser att det är konstigare att kvinnor inte blir utbrända, än att de blir det i dagens hektiska tempo.
Så skönt att du trivs och känner samhörighet på träffarna.
Ha det bäst.
Kram
Härligt att ni är flera .
SvaraRaderaJag tycker absolut att du ska BJUDA in övermakten :))
Jag hjälper till och kidnappar dom ;)
Vi tvångs intar dom att se verkligheten !
Önskar dig en trevlig helg .
Kram Jenny
Ja fy tusan, en ordentlig praktik är vad de behöver och gärna på enbart futtig sjukpeng med egna kontot konfiskerat under tiden. Det skulle ev lära dem att fatta bättre beslut som stöttar de som bäst behöver det.
SvaraRaderaÄr imponerad av alla föräldrar som kämpar mot skola, omgivning och handikappet. Inte undra på att många går i väggen.
Men behöver du vila lite är du varmt välkommen till min nya djungel, lägg dig i en hängmatta och ta en banan.
Markattan
Ja, jag förstår mig inte på den politik som förs idag. Hur kan det vara demokrati och solidaritet att sparka på dem som ligger??!!
SvaraRaderaMan ska vara sjuk för att vara friskt, den parollen gäller ju i högsta grad er med sjuka barn som får kämpa MOT myndigheter hela tiden. Inte f-n är det konstigt att ni mår som ni mår. Men att friska människor blir sjuka för att de måste stångas med just myndigheterna; då är ju något allvarligt fel!
Kram på dig och hoppas att ni får en fin helg!
En "heja dig" kram från mig.
SvaraRaderaVad jag känner är precis det som Bloggullet så fint förklarat i sin kommentar...så sant!
SvaraRaderaJag har ju inte samma "bekymmer" som du och din familj, men har gått igenom anorexi/bulimi bland annat med min dotter, och man känner sej sååå ensam om man inte hittar någon vuxen i samma situation.
Detta kan nog enkelt förklaras med att "VI ALLA BEHÖVER VARANDRA"...
Och vi är inte så olika som vi ibland tror.
Ta hand om dej och de dina, och så önskar jag dej en fin helg!
Massa styrkekramar!
//Labsan (fd Flisan)
Cicki: Jo, så är det nog. Ibland behövs egen erfarenhet för att kunna sätta sig in i situationer "på riktigt". Bengt W brann ju för många bra saker!
SvaraRaderaAnbam: Klart det finns överallt! Men det har väl ansetts lite "skämmigt" att prata om det, liksom psykiska åkommor överhuvudtaget. Därför ÄR det ju så viktigt att vi törs göra oss hörda!
S o F: Ja! Ensam är inte alltid starkast!
Viola: Visst är det så! Det är ju inte ungarna i sig som gör oss sjuka utan den eviga kampen och känslan av att inte bli tagen på allvar! Och sant, vi tål alla psykisk och fysisk stress på olika sätt. Att ha psykiska problem har ju av gammal vana ansetts som lite fult, det är lite "finare" att bryta benet. Men, ju mer vi hörs och törs prata om det, dessto större är chansen till förändring. Tack för omtanken! Kram!
Bloggullet: Det är ju också så, att vi är så upptagna av att få det att gå runt i vardagen så vi kanske är lite osynliga. Det som inte hörs, finns inte. Därför är det ju viktigt att vi faktiskt hörs!
Jenny: Tack för erbjudandet! Kram!
Markattan: En banan i hängmattan låter helt OK! Kram!
Pia: Mycket stelbenthet har vi träffat på! Helgen BLEV bra! Tack för fina ord!
Lotta: Tack, den värmer!
Labsan: Gemenskap är skönt!
Har man inga sådana erfarenheter kan man egenligen inte förstå. Så är det bara. När jag bara bröt ihop så blev jag hur förvånad som helst, såg det inte ens komma. I efterhand kan jag inte ens förstå hur det gick till. Hur ska de då kuna förstå att det inte bara är att rycka upp sig? Gruppen verkar i alla fall var bra för dig!
SvaraRaderaSkickar en stor höstkram. Snart på tiden att vi syr ihop så vi kan ses. Eller så får det vänta tills Spader bor på ett endaste ställe!?! PUSS!
Spader Madame: Gruppen är väldigt bra för mig! Nej, man ser det inte komma, DET bara slår till. Oh ja! Jag träffas så gärna! När Spader kommit till Järvastaden är det inte så långt mellan oss då och då. Inte långt alls när jag tänker efter! Å andra sidan går min lilla bil som ett spjut och hittar väl i Stora Staden. Eller var som helst! Kram!!!!!
SvaraRaderaBra skrivet.
SvaraRaderaJag har en dotter som av och till sen tonåren är psykotisk och den trötthet som kommer av medkänslan och engagemanget för att hon ska ha det bra är svår för andra att förstå...
Kämpa på och ha det så gott!
Det är aldrig barnen som gör att vi blir sjuka det är omgivningen som vi måste "slåss" med, för förståelse och hjälp.
SvaraRaderaFK är en av de stora bovarna som suger ut all kraft- pappersexisen är ju inte männsklig!
Skolan som inte har 100% resurser, fast det står i skollagen att det ska finnas stöd för varje individ som behöver det. Det är ju en lag att vi måste lämna barnen till skola för utbildning och då är det skolans ansvar att de har det bra där, det brister stort.
Ingen förstår vad det handlar om, om de inte har levt med ett barn som har npf i minst ett par dagar, dygnet runt!