När man reser sig och går

Min kurator har slutat. Den fina, kloka och varma kvinna som lotsat mig genom sommaren och som hjälpt mig att se andra vägar när jag gått in i återvändsgränder. Som gett mig hopp och hjälpt mig att ta på mig andra glasögon när jag ser på mig själv. Inte så dömande, inte så kritisk.

Hon "lämnade över mig" till en annan kurator och idag var det dags att ses. Vi klickade inte alls. Inte någonstans. Jag gick därifrån och kände mig värdelös, förvirrad och ledsen. Inte tillbaka till ruta ett men vilsen. Hon hade läst min journal och hade redan svar klara när jag klev in i rummet. Frågade varför jag inte gjort si eller så? Varför jag inte tänkte mer på mig själv och talade om att det ofta är jobbigt när barnen blir stora och står på egna ben………

"jo det vet jag väl men……"

"du måste lära dig att sluta älta saker och ting….."

"fast jag ältar inte så mycket, jag har fullt upp med att tänka ut strategier för precis här och nu och är ganska ensam i det så jag tyck………."

"du måste skaffa avlastning. KRÄVA att du får hjälp"!

Här kände jag att jag härsknade till lite grand och frågade syrligt om hon hade något lämpligt telefonnummer till "avlastningen" som jag kunde få?

Det gillade hon inte alls och tyckte att jag inte skulle vara sarkastisk, ironisk och minsann läsa lite självhjälpsböcker. Låna på biblioteket. Typ "sluta älta och grubbla" med JÄTTEBRA övningar, KBT på nätet (kognitiv beteendeterapi), äta ordentligt, motionera och sova. Sova är jätteviktigt.

Va? Nähä? Det har jag missat……….. eller inte….

Jag tackade för mig och avbröt samtalet efter drygt halva tiden. På väg ut gick jag förbi receptionen och bad dem stryka mig från hennes lista. De undrade så klart varför men det var jag inte människa att prata om precis då och så åkte jag till barnbarnet och snusade honom i nacken och tankade kärlek, lugn och viktighet. Största Systern bjöd på kaffe och klappade på sin mamma och så blev det en ganska bra dag ändå!