…. Och så ringer sonens handläggare på försäkringskassan och det blir lite oro i lägret. Igen. Jag borde vara van vid det här laget men jag har inga reserver alls att ta av utan ramlar bara ned i något jobbighetsträsk, ligger där och kravlar som en skalbagge på rygg utan att kunna ta mig upp.
Där ligger jag och när Hjärtat ringer och meddelar att han är ledig resten av dagen och vill ha med mig på en hojtur, mumlar jag bara att det går inte. Alls.
Det tar tio minuter sen står han på min hallmatta och säger att det går visst det och innan jag vet ordet av sitter jag sen bakom honom på hojen och vi susar igenom en vansinnigt vacker höstdag och jag tänker inte på någonting annat än att jag sitter där precis bakom honom och håller i. Sen klappar han mig lite på benet och då bara rinner tårarna för att jag är så trött på att behöva vara stark, modig och ihärdig precis hela tiden och den där klappen på benet betyder så himla mycket för att orka ta mig samman. Igen. Sen stannar vi, han bjuder på kaffe och säger att vad det än är som gör att jag skalbaggekravlar då och då så reser jag mig alltid och att allt kommer att ordna sig. Han får mig att sluta gråta, äta ett wienerbröd och tänka att "så klart har han rätt, det ordnar sig den här gången också".
Sen susar vi hemåt, han till sitt och åker till IKEA med flyttahemifrånidag-sonen, jag åker hem till radhuset, kramar kidsen och väntar på Stora Systern som kommer hem i kväll.
Allt känns lugnare igen. Fredagsmys, come on!
Flyttar han hemifrån? Stort ju!
SvaraRaderaOch alla borde ha ett eget hjärta :)
Hjärtats son som flyttar! De droppar av, en i taget…… Ja! Alla borde ha ett eget hjärta och jag är innerligt glad över att jag har honom!
RaderaDet är möjligt att jag skrivit om detta tidigare. Man gör så när man kommer upp i min ålder, upprepar sig alltså :-) Jag har en superklok vän som heter Karin. Hon har alltid en massa kloka ord till övers. En gång när jag varit och bråkat med sonens skola så ringde jag till henne och grät: Karin, de har trampat på mig, sa jag. Då svarade Karin. Det är möjligt att de gjorde det men du är som en enbuske. Du reser dig igen. Också så är det ju med oss mammor till speciella barn. Vi reser oss igen, kanske för att vi bara måste. Men vi gör det i alla fall.
SvaraRaderaDessutom verkar han, den däringa Hjärtat vara en mycket klok man som bjuder på hogturer och benklappar.. :-)
Mycket klok man, Hjärtat! Fniss, enbuske……..:) Ja, vi reser oss. Alltid. På ena eller andra sättet, helt klart! Kram
RaderaHan är fin, din Hjärtat! Skönt du har honom. Han är ju dessutom så klok :)
SvaraRadera