Det segar sig

Har åtta arbetsdagar kvar sedan är jag ledig i sex veckor. Kan hända att jag längtar lite. Eller jättemycket. Känner mig rätt ”schleten”.

Igår kväll åkte jag alldeles för mig själv en liten tur. Lämnade tillbaka lånerullatorn då den behövande fått en egen. De sex veckornas handläggningstid för att få en rullator löste sig helt sonika då min ömma moder helt enkelt åkte ned till Hjälpmedelscentralen och hyrde två stycken. Eftersom de inte väntar på arbetsterapeutens utredning så får Herr L betala kalaset själv.

”Det har han råd med” tyckte mamma och fixade biffen. Igen.

Hon har också skrivit ett brev till regionen där hon framför sina åsikter om bemötande, handläggningstider och en undran vad de gör som inte har råd att betala själva. Hon har undertecknat med datum då hon vill ha svar och har fått bekräftelse att ”handlingen är diarieförd” och ett nummer. 

Men en rullator hjälper ju inte mot smärtorna och det är nu tredje veckan de bollas mellan vårdcentral, akuten, skrivna röntgenremisser som kommer bort och när väl hittas är de inte akuta som utlovats utan Herr L ska bli kallad. Oklart när. I augusti möjligtvis.

Nu har vi börjat undersöka möjligheten att komma fram via någon privatklinik, Stockholm eller Västerås. För att möjlighet finns men ska det vara så här? En 83-åring med helvetessmärtor i tre veckor, ingen tar ansvar. Det här tär hårt på både honom och mamma och känns helt ovärdigt. Tveksamt om han ens klarar en bilresa längre än de tjugo minutrar de har in till vårt sjukhus. Vi har ändå mål i mun, orkar inte tänka på de som är ensamma och ska rodda i liknande. Trist är det.

Ikväll ska jag till badhuset igen. Min kropp behöver det. Hade varit geschwindt att basta också men bastun är stängt p g a covid så simma får det bli. 

Fångat på bild igår, en hästpromenad.