Dagarna går och det är visst sommar

Dagarna går och det är en sån konstig känsla att livet snurrar på fast det har ställts på ända. Jag saknar mamma men hon har sett till att jag klarar det, livet utan henne. Så klart har jag alltid stått på egna ben men hon har ju alltid funnits där i bakgrunden, mitt ankare i tillvaron. Nu är jag på drift. Ankaret har ryckts upp och ska släppas ned någon annanstans. 

I min hall hänger hennes rosa korta mockajacka, typ jeansjacka. När hon köpte den sa hon att ”den kan vi ha ihop” så den har åkt mellan oss ett antal gånger. Nu stannar den här och jag kommer alltid komma ihåg utflykten då den inhandlades.

Veckan som gått har ägnats åt planering av minnesstund, besök på begravningsbyrån, samtal med prästen, boka tid hos jurist och så första besöket i huset sen mamma lämnade det den där varma sommarkvällen alldeles nyss. Jag fick ta sats för att köra upp till huset och samtidigt som det var så vansinnigt vackert, som alltid, så var det så tomt. Lilla mamsen.

I fredags dristade jag mig till att åka till en handelsträdgård för att köpa buskar. Det ska fixas till insynsskydd mot vägen och jag orkar inte se grannens fula häck längre. Den utflykten tog tre timmar och på den sov jag sedan två. 

Den här tröttheten. 

Idag fyller Hjärtat år och vi har noll kalas. Vi firade med att titta på Lilla Ns första fotbollsmatch och därefter en fika i Kungsör. Så långt borta för att fika men nu fick Hjärtat välja och det var bara att hänga på.  Det var i alla fall fin utsikt över vattnet och solen kom fram.

Efter denna utflykt sov jag tre timmar och har sen tittat på de inhandlade buskarna och lovat dem att de ska planteras innan hösten kommer ….