Igår kväll pratade jag med Stora Syster som var med vänner i Göteborg för att följa rafflande finaler i Gothia Cup. Minsann, vann inte Stora Systers lag tillika killarnas, ja, klasskompisar, polare och andra duktiga ungdomar. Vi vuxna gladdes också åt vinsterna, ungdomarnas glädje och att två lag från hemstaden tagit guld. En stund att fira.
Efter matcherna var det hemfärd. Stora Syster skulle åka med Pojkvännen och tre kompisar, en färd på ca fyra-fem timmar så vi visste ju att hemkomsten skulle ske mitt i natten. Ingen av Stora Systers föräldrar är ju hemma, jag är på Ön och pappan i Andra änden av landet. Men Stora Syster är ju 17 år, 18 i december, hon reder sig och fick order från mig att sända mig ett sms när hon kommit hem.
Igår kväll sa jag till Älskade Sambon att
"Jag kommer inte få lugn i mitt mamma-hjärta förrän jag VET att hon är hemma. Jag tycker INTE om när de är ute och åker utan mig"
Sen gick vi och la oss, sov så gott, vaknade tidigt och kokade kaffe.
Jag kollade min mobil direkt för att konstatera att Stora Syster INTE hade skickat ett sms. Ja, ja. Ungdomar är som de är. De glömmer. Jag tog kaffekoppen och slog på text-tv.n och följande minutrar hör till de värsta i mitt liv.
På text-tv stod att läsa om en trafikolycka. "..... på E20...... fem ungdomar.... ung kvinna dödad.... skadade .... förda .....samtliga till ... xxxsjukhuset.... i vår stad." "Vårt" sjukhus.
Min värld stannade här för ett ögonblick och en iskall hand kramade om mitt hjärta. Jag läste igen. Det var på den vägen där Stora Syster skulle åka. Det var så många de var i bilen. På natten. Vårt sjukhus. Hon hade inte skickat sms.... Jag försökte nå henne på mobilen utan att lyckas. En gång, två gånger, tre gånger. Så många tankar som hann tänkas, så stark skräck, så tyst det blev i övriga världen. På femte försöket svarade hon. Sömndrucket. Hon sov. Framförallt så levde hon. Hon och de andra. Jag försökte prata med henne men jag kunde inte få fram mer än att hela tiden fråga var hon var.
"Hemma, vad du tjatar" sa hon på tonårsvis, trött och argt till orolig mamma.
Under dagen idag har vi pratats vid flera gånger. När hon själv såg vad som hänt förstod hon mig fast så där på tonåringars vis.
"Du behöver ju inte vara orolig längre, jag är ju hemma".
Nej. Jag behöver ju inte det. Men jag är inte hemma, inte där hon är, jag skulle behövt krama om henne idag, klappa lite på henne.
Den där stunden har suttit fast i mig hela dagen idag. Jag är så oerhört tacksam för att mitt barn lever, att det inte var den bil hon färdades i som var med om en olycka. Samtidigt går mina tankar till den familj som i natt drabbades av det värsta som kan hända. Att förlora ett barn. En sån förfärlig tragedi. Till dem går mina tankar idag.
Mitt hjärta nästan stannade bara av att läsa det du skrivit. Fast jag fattade att du inte skulle skriva så där om det var ni som fått det hemska beskedet. Jag håller med dig, stackars stackars familj. Det måste vara det absolut värsta man kan råka ut för, att ens barn förolyckas på ett eller annat sätt.
SvaraRaderaSonen har varit nära en gång när han gick ner sig på isen med snöskotern. När han kom hem så slog och slog och slog jag han och skällde som bara attan för det var bara så jag kunde få ur mig min rädsla om vad som kunnat hända.
Fyyy det var det hemskaste..jag kände hur hjärtat sjönk en bit in i din text...o sen i slutet på din berättelse tänker jag på en annan mamma som inte fick sin dotters röst i luren dagen därpå..kram
SvaraRaderaKära nån vilken panik !
SvaraRaderaSå glad för din skull att det ej var erat barn...
Stackars föräldrar som förlorade sitt säger jag .
Mina tankar går till dom .
Kram och pusta ut .
Åhh hjälp, vad rädd jag blev här en stund. Glad för din och familjens skull. Ledsen för de som är inblandade. Stackars människor.
SvaraRaderaDet är sånt här som lär en att uppskatta även en regnig grå sommardag utan vidare äventyr i sikte.
Markattan
Tack för ömtanken-
SvaraRaderaÖnskar dig en skön vecka.
Kram
De är så obetänksamma, men bergiper ju inte bättre, tonåringarna/karlarna. Och, verkligen, oftast går det ju bra allting, men Esset undrar ibland var all min oro kommer från- nej, han har inga egna barn!!!
SvaraRaderaKramar från Lilla byns ute/inneställe!
Men vad fruktansvärt!Och vad enormt tacksam man blir över att man faktiskt har kvar sina barn i livet efter en sån upplevelse. Men, som du skriver..., stackars de människor som blev drabbade... Sitter även och läser och fnissar lite över ditt förra inlägg..., om svettiga skinkor och kiss på bryggan. När vi har varit hos mannens släkt och ätit utomhus sommartid så är det ALLTID kepsen av vid matbordet, oavsett hur mycket solen skiner och att jag faktiskt vill skydda mina barns ögon från ljuset. Men att sitta och äta med bar överkropp är okej??!!! Det är det värsta jag vet att sitta och glo på ett par hängbröst i bikini eller känna solvarm svettdoft när jag äter.... Men det är ju jag det....;)
SvaraRaderaHa det gott och tack för en trevlig lässtund!
Kramar Helena
Cicki: Ja, det absolut värsta. Förstår din reaktion över sonen! Hur skulle vi kunna göra annat?!
SvaraRaderaEngelsson: Ja, som jag tänker på den andra mamman!
JennyRingblomma: Ja, i våra tankar är de! Det står mycket om det i vår lokala tidning säger Stora Syster idag.
Markattan: Att uppskatta här och nu, så blir det!
Bloggullet: Tack detsamma! Kram!
SpaderMadame: Ja, för det mesta går det ju bra och jag minns hur jag var själv... inget kan hända! Oron är det värsta med att vara mamma tycker jag.
Helena: Tacksam är jag!
Iskall fasa - det är väl nåt sånt, som man känner.
SvaraRaderaJag hade tänkt och reagerat precis som du gjorde.
Hemska hemska tanke...
Varma hälsningar!
Åh vad hemskt.. vad orolig du måste ha varit. Skönt att de inte var dina nära och kära men fruktansvärt för dem som drabbades. Man får hålla hårt i de sina.
SvaraRaderaJag visste inte att du brukade kika in på min blogg, men vad glad jag blir att du gillar den :) Tack!
Kram Josefin
Så fruktansvärt, både för dig som trodde att din dotter förolyckats och för den familj som verkligen förlorade sitt barn. Livet kan ta ohyggliga vändningar på bråkdelen av en sekund. Det gör ont i hjärtat av att bara tänka på det...
SvaraRaderaKramar