Knappt hann jag in i radhuset efter en weekend i Stockholm så var de lediga dagarnas känsla efter långfrukostar, långpromenader och pussar på Älsklingen som bortblåst. Jag hoppas ändå att de finns lagrade i ryggraden så jag står emot ett vardagsanfall eller två......
Två arga tonåringar, den här gången inte på varandra och en Stor Syster som försökte medla och ställa allt till rätta när en mamma kommer hem. Det kan låta rätt högt vill jag lova och Älsklingen var lite blek om nosen där ett tag när det plötsligt var någon som skrek "BRYT" som den värsta Ingemar Bergman och det visade sig vara jag. Blev lite överraskad själv faktiskt.
Men,
vrålandet hade effekt och under tiden alla drog efter andan och skulle ladda för akt två med kaosorkestern kunde jag styra upp det hela och lugnet lägrade sig så sakteliga när läxor, skridskoåkningar, hemsysslor och annat tjafs reddes ut. My good! Det VAR lättare när de var små!
Att det var ja, lättare då, när de var små. Och om inget annat hjälpte så kunde man muta dem med en kaka. ( Ja inte jag då, jag har aaaldrig mutat nån)
SvaraRaderaFast sen blir det busenkelt, när de flyttat hemifrån. Dagar att se fram emot I tell you!
Åh gud jag kan inbilla mig hur ditt "bryt" lät!!! :o) Ja, nog var det lättare när de var mindre.. Enklare att tacklas med liksom..
SvaraRaderaKram!!
Dht: Det finns då stunder då jag längtar .... både åt ena och andra hållet....
SvaraRaderaPia: Haha! Ja, det kan du nog! ;) KRAM!
Ha, ha, ja nog var det lättare när de var små, speciellt när de inte kunde prata! (ler)
SvaraRaderaHahaha ser framför mig när du vrålar :D
SvaraRaderaJa, tonårstiden är jobbig! Men den går över!
Vilken hemkomst men bra att det hade effekt när du röt till. Hoppas lugnet håller i sig nu.
SvaraRadera