Efter att igår eftermiddag har skådat ödet i vitögat och undkommit en lastbil på glid med blotta förskräckelsen, framstår tanken på balans i livet som fullkomligt självklart.
Svart behöver vitt.
Sorg behöver glädje.
Skratt behöver gråt.
Liten behöver stor.
Ung behöver gammal.
Skräck behöver förtjusning.
Därför framstod gårdagskvällen övning, spelet GalenPanna som en ren befrielse. Som jag skrattade. Som jag njöt. 11.43 var jag inte så säker på att uppleva 11.44 vilket jag ändå gjorde. 21.45 var jag så tacksam att jag satt där! Det är jag idag också! Rädslan har gett vika och jag är bara glad över att fortfarande finnas här. Det är stort!
Ibland är det små marginaler mellan katastof och bagatell. Det är kanske bra att prova på det ibland för att kunna uppskatta sitt liv till fullo. Förutsatt att det stannar vid en bagatell.
SvaraRaderaPuh! Tur det stannade vid blotta förskräckelsen!
SvaraRaderaTänk va att man nödvändigt ska behöva ha såna där skräckupplevelser för att på rätt sätt uppskatta livet. Ere inte konstigt va, vi är ju smarta varelser?
SvaraRaderaLivet är berg och livet är dalar. Sen behöver man kanske inte just det som du var med om, men ibland är det det som är dalen.
SvaraRaderaSå är det, visa kvinna!
SvaraRadera