Grått mitt i veckan

Inatt vaknade jag med ångest. ”Något” hade tagit i mitt bröst med ett järngrepp och det var svårt att andas, jag svettades och svimningskänslan var där hela tiden.

Det är längesedan det hände men jag kände igen det direkt och var överraskad. Va? Varför nu?

Jag lyckades hålla paniken borta med djupandning och tänkte att ”det går över, det är inte farligt” säkert 1000 gånger. Så småningom klingade det av och jag somnade om tillslut, en orolig sömn och när klockan ringde kände jag mig allt annat än utsövd. 

Som för att understryka måendet lyser solen ned sin frånvaro idag.

Jaha, grått inombords, grått utomhus.

Så nu börjar klättringen igen till bättre mående. Är så otroligt trött på den här berg- och dalbanan av mående. Jag VET att livet är upp och ner. Att det är bra att ha tråkigt för då vet man när man har roligt, det som inte dödar gör en starkare och så vidare.

Jag orkar inte tänka på det idag.

Jag vill bara må bra. Skulle det vara så mycket begärt? 

När jag tänkt efter en stund tänker jag att attacken inatt försöker säga mig något. Jag behöver lyssna, jag vet. Och jag tror inte jag vill höra det jag egentligen hör utan försöker gå omvägar. Omvägar har ju en tendens att vara krångligare än ”raka vägen”. 

Så. Dags att ta ta i den här dagen. En grå onsdag. Jag tar katten, en kopp kaffe och ett tänt ljus på brickan och bär upp alltihop till kontoret. Jobb, kvällspromenad, en stunds stickning och ett avsnitt av en sjukhusserie. Att ha en plan kan underlätta. Testar det idag.

Over and out! 

Tröstekort. Mitt dreamteam! Jag står mitt ibland dem, bästa stället.