Hip hurra för en 25-åring

Idag är det 25 år sedan sonen föddes. En tidig, kylig februarimorgon fick vi förmånen att börja lära känna varandra och storasystrarna visste inte till sig av glädje över sin lillebror.

Ståhej är inte riktigt sonens grej så vi firade här i Rosa Huset i söndags. Sopplunch, långpromenad och semmelfrossa. Bakar alltid semlor till hans födelsedag, minisemlor, och man får äta så många man vill. Det var för övrigt alltid hans grej när han var liten, att fråga ”hur många får man”? Om allt. Om det berodde på god aptit eller att de är fyra i syskonskaran och behövde dela, är osagt. Vi skojar fortfarande om det ibland, vad det än gäller:

”Hur många får man”?

Idag firar vi inte bara 25-årsdagen utan även att han är på en bra plats i livet. Det har varit en irrfärd i en ibland obegriplig värld men sakta men säkert, ett steg i taget, har han erövrat tillvaron och mår bra idag. 

Häromdagen tackade han mig för att jag alltid trott på honom. Mitt hjärta gick nästan sönder, SÅ KLART har jag alltid trott på honom. Det finns en plats för alla. Jag har fajtats med näbbar och klor för resurser, anpassad undervisning i skolan, tränat i sociala sammanhang, översatt en knasig värld till begriplighet o s v. Han gav aldrig upp, även om det känts övermäktigt och varit nära att han släppte taget. Men han gav aldrig upp. Inte vi heller. Och här är han idag. På en bra plats i livet, med glädje och liv i blicken. Grattis på födelsedagen älskade unge! 

Storebror och Lilla Systern.