Sol i sikte

Igår tankade jag kärlek genom att åka hem till Lilla Systern med hämtmat och äta middag där. Hjärtat var med och försökte få igång hennes stå-dammsugare som slutat att ladda. Det slutade med att dammsugaren fick följa med hem till oss och ska genomgå en större renovering. Har jag sagt att hans mellannamn är ”Mulle Meck”?

Det var mysigt att hälsa på henne. Hon har hämtat sig efter att ha varit sjuk i covid och det var trevligt att våga gå in och inte bara stå på gården och prata genom balkongen eller tre meter bort i farstun. Min ”bebis”. Som för övrigt blir 24 i år så så liten är hon inte. Men min minsting.

Just nu skiner solen. Kanske har jag förlikat mig med att det går mot vår ändå? Det är tydligen metrologisk vår här, nu ska bara mitt kemiska system ställa om sig bara, ratta in vår-frekvensen. Om ni minns hur det lät med gamla radioapparater där man kunde lyssna på radio Luxemburg och för att ställa in den kanalen behövde man ratta rätt och det sprakade och lät innan man hittade rätt. Så känns det inuti. Nej. Jag kan inte ”lära mig” att gilla övergången till vår. Det är kemiskt, jag kan bara förhålla mig till det. Vad var det hon skrev, Boye, antagligen för en annan mening men ”det gör ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka”? 

Ja. En gör så gott en kan. Och:

Det är FREDAG! Visserligen jobbfredag men ändå, fredag!