"Hejdå moffa""Bejjan" kom till oss som treåring för ett och ett halvt år sedan. Hon har aldrig anpassat sig helt utan varit skygg, uppträtt stressat och inte alls varit den gosiga, mysiga katt som vi längtade efter. På sista tiden har det blivit än värre. Hon drar sig undan oss, springer ut och in, vill inte gosa eller bli klappad, inte leka, hon morrar, fräser och hugger efter oss. Hon är undersökt men veterinären hittar inga fel på henne. Barnen börjar bli rädda för Bejjan och så kan vi ju inte ha det. Vi har försökt på alla möjliga vis men nu går det inte längre.
Det har varit ett par dagar här nu då vi gråtit, ångrat oss, tänkt, önskat men nu är beslutet fattat. Jag och Största Systern ska åka med henne till veterinären.
Morfar. Ja, han är nu förberedd och har lovat att ta hand om henne! Han har hälsat att det finns en stor härlig äng att springa på, fjärilar att jaga och inget, absolut inget att vara rädd för. Hon får sova på ett ulligt, härligt moln vid hans fötter och om hon vill, finns det andra katter att busa med eller åtminstone att titta på.
Det har morfar hälsat och är glad över sitt uppdrag. Hedersuppdraget att ta hand om Bejjan!
En tung dag, ett tungt beslut, men bravur till er som tar det beslutet. När ett djur uppenbart inte mår bra, är det ett viktigt ansvar. Och att lämna över ansvaret för katten till morfar, var ju så bra. Lättare att sätta ord och hitta tröst. Tänker på er, och skulle gärna ha varit där och torkat era tårar och kramat om er. Kramar i massor Laila
SvaraRaderaTack Laila för dina kramar! Vi känner dom!
SvaraRaderaFör en herrans massa år sedan tvingades jag ta samma beslut med en av våra katter. Hon betedde sig också väldigt underligt och det blev bara värre och värre hela tiden. När hon började göra sina behov överallt i hela lägenheten fick vi nog.
SvaraRaderaFörhållandena på gården vi hämtade henne i från var inte det bästa, så jag gissar att hon var ett resultat av rätt kraftig inavel.
Jobbigt var det i vilket fall, för mellan sina galenskaper var hon en riktigt mysig liten kattfröken.
Kram!
Jag beklagar djupt att Bejjan idag har fått somna in.
SvaraRaderaDitt inlägg var så vackert skriven att jag faktiskt inte kunde hålla tillbaka tårarna.
Ibland måste vi fatta svåra känslomässiga beslut. Ni har fattat ett modigt och klokt beslut och jag är glad att Er katt tas emot så fint av morfar. Kram christina
SvaraRaderaHej vännen!
SvaraRaderaHur har du det idag? Det var en tung dag för er. Tänker på er!
Men precis som du säger, klart att morfar tar hand om lilla kissen. Han finns där och vakar över alla, oavsett vilken dimension vi befinner oss i.
Kanske har din pappa och min pappa funnit varandra, vore kul.- Jag, menar för nu ser de ju båda att vi håller kontakt fastän vi aldrig lärt känna varandra innan...
Vilket år dog din pappa? Min lämnade i mars 2005.
Åh, det tåras i ögonen på mig. Vår underbara katt blev skadad för ett tag sedan och vi visste inte hur det skulle gå...så jag har det i friskt minne. Men det verkar ju som om hon inte mådde bra, hade ont och då kan man bara agera på ett sätt för djurets bästa. Det är så himla tungt med sådana beslut - att ta bort en fin vän. Men som sagt, hon får det bra där uppe med farfar.
SvaraRaderaOj, vad otydlig jag var. Vår katt klarade sig och när jag skriver hon syftar jag på er fyrbenta vän.
SvaraRaderaKram