Att åka minnesraket en kort stund

Den där när jag ringer för att boka om en tandläkartid och den som svarar är min gamla barndomsvän.

Vi umgicks som ler och långhalm tills jag flyttade ifrån området december 1973 och började ny skola vårterminen 1974. Så mycket man minns bara av ett kort ombokningssamtal.

Fniss, tjafs, tjatiga mammor, stränga pappor, lek med Barbiedockor, Röda och Vita rosen, hur vi hjälpte hennes mamma i tvättstugan att mangla lakan. PortvaktsKarlsson som alltid var sur, snälla Bibliotekstanten och vägen till skolan som var hemsk. Jag hade magknip. Varje morgon. Vi bodde i ett s k miljonprogram och det var ungar i horder som gick till skolan. Alla var inte snälla och jag hatade det, att inte känna sig säker utan orolig och rädd för att bli retad, kallad vid öknamn och ibland hejdad av äldre ungar. Rädd att få stryk. En gång tog Bästisen och jag en annan väg, över stora trafikplatsen med rödljus bara för att få vara ifred. Det var ju förbjudet förstås och det bar sig inte bättre än att jag ramlade och slog upp ett stort hål på mina nya blåblommiga byxor mitt på övergångsstället. Av någon outgrundlig anledning kom PortvaktsKarlsson farande på sin flakmoppe, såg alltihop och skvallrade för våra föräldrar. Sen var det slutgått ”farliga vägen”! 

Ja. Allt det här kom jag ihåg när Bästisen svarade i tandläkartelefonen. Om detta pratade vi naturligtvis inte, vi önskade varandra God fortsättning och jag fick en ny tid. Som ingenting hänt. Hon är på sitt håll och jag på mitt så som det ofta blir.