Rapport från en soffa!

Flera av mina kollegor och kompisar har pratat om serien ”Vår tid är nu” som gått på ettan. Jag har inte hunnit se den men tänkt att ”det gör jag vid tillfälle”. Igår var det tillfälle och jag upptäckte samtidigt att serien bara var tillgänglig fram till 23:59 igår kväll. Sagt och sett. Tio avsnitt i sträck. Om jag var mosig i huvudet innan så var det ingenting mot efter den maraton-tittningen och jag fick en hint om känningar av för mycket skärmtid. Det är verkligen inte bra att titta så där länge. Men vad göra? Sjuk och emlig, serien var ju bra. 

Idag har jag återupptagit tittning av House of Cards. Pausade bara lite när det blev ett fasligt liv inifrån grannen. Gap, skrik och tårar. Sånt oroar mig och jag stod en stund på verandan för att kolla läget. Barfota och iförd blommig morgonrock. Grannens dörr öppnade sig och ut for en man, en broder till grannen  och grannen efter. Ja. De var osams. Igen. Sen blir de sams och allt är bra. Inte första gången. Inte första gången jag outar den blommiga morgonrocken för grannskapet heller. Vem hinner svida om när det brakar loss som gårdsbråk, snöplogare som kör in i tvättstugeväggar, katter som slåss, veranda som ska skottas till en som går på kryckor och tvätt som ska bäras in från tvättstugan mitt i natten??? 

Inte jag. Tydligen. 

För övrigt: ett framsteg det här året är att jag inte ringt sonen på en och en halv dag för att kolla läget. ”Lita på att det bär” var det. Kan säga att det skaver överallt men jag härdar ut!