Långt. Och deppigt. Men det är fredag!

Fredag. Grått och regnigt. Hur i hela friden ska jag kunna hitta lite energi och vilja i denna gråa värld? Jag vill bara sova.

”Du måste ut och få frisk luft”

”Komma ut och se lite annat än radhuset”.

”Kom igen nu”!

Ok. Förkylningen är bättre. Ingen feber idag. Hurra på det.

Jag vill inte se annat än radhuset. Orkar inte med ett endaste intryck av något annat.

Vart på vägen tog jag slut??? Inte en aning. 

Har jag varit här förut?? Många gånger. 

Går det någonsin över?? Verkar inte så. Jag är visst funtad så här. Mellanläge, eller ”lagom” finns liksom inte. Allt eller inget. När det är ”allt” så är det allt även om jag blivit mycket bättre på att välja bland ”allt”. När det är ”inget” så är det just det, inget. Kan sova i dagar, bara vara, så vaknar jag en dag och känner mig ”vanlig”. Vad det nu är. Jag oroar min omgivning mindre med att vara ”vanlig” har jag ju förvisso märkt. 

Att pendla mellan allt eller inget sliter när jag försöker vara någonstans mittemellan. Alltså en rund boll genom ett fyrkantigt hål. Och hur bra går det?

Har pratat med min psykolog och mallen verkar ändå vara att hitta ett mellanläge. ”För där mår man bäst”. Eeeeh?! Vilka ”man”? 

Joråsåatte ..... bilen går i alla fall bra. Åtminstone den ena. Den andra dummar sig och går sönder ideligen. Jättedumt eftersom det är Lilla Systerns bil och hon pendlar till Västerås. Sånt gör mig också energilös för det är något som behöver fixas, tänkas ut en strategi för det. Orka! 

Men då! Tada! Träder en trollkarl in, aka Lilla Systerns  pojkvän. Tar bilen, åker till en komps vars far har en bilverkstad, hissar upp bilen och ser genast 1, 2, 3 flera fel. Bilmecken tänker ut en plan och gör ett kostnadsförslag. Gulp. Men ungen måste ju ha en bil så thats it. Det finns en plan. Uttänkt av någon annan. Hur skönt är inte det???

Tack pojkvän och bilmeck. Ni gjorde min fredag trots allt!