Ljusa minnen, sorg och covid

Jag har testat positivt för covid och mår inte särskilt bra. Tacksam dock för de tre tagna vaccinationssprutorna och jag hoppas det går över snabbt. Har ju rört mig ute bland mycket folk den gångna helgen för första gången på två år och som sagt, pandemin är inte över.

Mamma och jag har nu kontakt via telefon, sms och Messenger ett tag. Syrran sköter markservicen, det är skönt att vi är fler som kan hjälpas åt.

Mamma har velat veta allt om begravningen vi var på i fredags och förhört sig om vart och ett av kidsen hur de tog det, hur de mådde och mår efteråt. Och vår väns föräldrar och familj. Lilla mamsen, så sjuk själv men ändå så mån om oss alla.  

Så här ett par dagar efteråt har en känsla av overklighet smugit sig på. Hände det verkligen? Var vi med om detta? Kommer han snart inte släntrandes med sin väska över axeln, solglasögonen på och säger ”Tjena, läget”? Kramar om oss så där handfast och hårt och ler. Kroppen vet att det tyvärr är sant. Han kommer inte. Det är huvudet som spökar för vi vill inte att det ska vara så här, att det har hänt och att vi aldrig mer kommer ses. 

Men vi har varit med om Fabian, han finns i våra hjärtan och vi har alla fina ljusa minnen. Det kan ingen ta ifrån oss. 

Finaste, bästaste Fabbe

Jag tror på tanken om ett kuddkrig i himlen

och att stjärnan som blinkar

är du som vinkar till oss.

Det är en ära att ha fått lära känna dig.

Du fattas oss 

❤️