När en håller andan ett slag

Igår tillbringade jag ett par timmar hos mamma som blivit sämre. Läkare och sjuksköterska kom ut, prover togs och så avvaktar vi. På vägen ut till mamma stannade jag och köpte mat på vår lilla Coop-restaurang, dagens i matlådor, tyckte jag var en smart idé. Krafterna räcker inte riktigt till för matlagning men äta behöver vi ju.

Sjukvård i hemmet är fantastiskt. Dygnet runt är det någon som svarar och finns till hands om det behövs. En stor trygghet för alla.

På eftermiddagen hade jag ett inbokat optikerbesök för att prova ut terminalglasögon. Det slutade med terminalglas OCH nya privata glasögon. Det var inte planerat då jag köpte nya glasögon för ca ett år sedan men har inte varit riktigt nöjd. Har progressiva glasögon men har haft svårt med dem. Jag påpekade det direkt för optikern när jag hämtade ut dem men blev inte så väl bemött och till slut lät jag det bero. 

Nya optikern kändes mer noggrann och efter undersökning och mätning av styrkan i mina glasögon frågade hon om jag tycker jag ser bra? Eeeeh. Nej. Klarar mig utan glasögon om jag inte ska läsa, tycker jag. 

”Absolut inte” sa hon och sa att mina ögonmuskler är jätteduktiga på att anstränga och spänna sig eftersom jag har ett synfel. Jag kanske ”tycker” att jag klarar mig utan men hjärnan blir trött och det blir spänningar i nacke och axlar. 

Jaha. Där satt jag som en fåne. 

Från och med nu, alltid glasögon på alltså.

Då lässtyrkan behövde justeras blev det nya glasögon och på 15 minuter hade jag bestämt mig för vilken båge jag vill ha. Alla dessa beslut! Jag blev alldeles svettig men bara bestämde mig. Om två veckor kommer jag alltså att se bättre. Hoppas jag! 

Dagens begivenhet utöver att jobba är möte med psykologen. Min krycka i tillvaron just nu. Hon hjälper mig att sortera alla tankar och komma framåt. Antar att psykologen är bra när jag längtar efter våra samtal och är nöjd när jag går därifrån.