Samtal, fniss och rulltårta

Den här dagen vill jag alltid minnas. Jag och syrran har varit hela eftermiddagen hos mamma på sjukhuset. Genom fönstret sken solen på oss, i mammas vattenglas dansade kolsyrebubblorna tafatt och mamma tyckte att det kändes som fest.

Ja. En fest. Det är en fröjd att kunna vara tillsammans mitt i allt det svåra. Tårar, skratt och prat.

”Vem ska ha kaprifol-servisen”?

”Chiffonjén”?

Åh. Vi vill inte höra, inte veta, vill inte, vill inte.

Men modern leder oss och vill säga det som inte vill höras. Det går. Ju. 

Sen kommer vi in på knasiga minnen och skrattar så vi kiknar. Vi minns. Så mycket vi har att minnas.

Vi dricker kaffe och äter rulltårta. Det har aldrig varit så gott och skänker en tacksamhetens tanke till regionen som bjuder fast vi låtsas att det är mamma som bakat och diskuterar kakrecept en lång stund. 

Sen kommer sköterskan och det blir en stunds allvar. Det är ju som det är. Men ljusglimtar finns.

Ja. Vi vet.

När jag ska gå säger mamma

”Vilken rolig dag vi haft”.

Ja. Sannerligen. Jag hoppas på många fler.